1 Escutai a minha lei, povo meu; inclinai os vossos ouvidos às palavras da minha boca.
2 Abrirei a minha boca numa parábola; falarei enigmas da antiguidade.
3 Os quais temos ouvido e sabido, e nossos pais no-los têm contado.
4 Não os encobriremos aos seus filhos, mostrando à geração futura os louvores do Senhor, assim como a sua força e as maravilhas que fez.
5 Porque ele estabeleceu um testemunho em Jacó, e pôs uma lei em Israel, a qual deu aos nossos pais para que a fizessem conhecer a seus filhos;
6 Para que a geração vindoura a soubesse, os filhos que nascessem, os quais se levantassem e a contassem a seus filhos;
7 Para que pusessem em Deus a sua esperança, e se não esquecessem das obras de Deus, mas guardassem os seus mandamentos.
8 E não fossem como seus pais, geração contumaz e rebelde, geração que não regeu o seu coração, e cujo espírito não foi fiel a Deus.
9 Os filhos de Efraim, armados e trazendo arcos, viraram as costas no dia da peleja.
10 Não guardaram a aliança de Deus, e recusaram andar na sua lei;
11 E esqueceram-se das suas obras e das maravilhas que lhes fizera ver.
12 Maravilhas que ele fez à vista de seus pais na terra do Egito, no campo de Zoã.
13 Dividiu o mar, e os fez passar por ele; fez com que as águas parassem como num montão.
14 De dia os guiou por uma nuvem, e toda a noite por uma luz de fogo.
15 Fendeu as penhas no deserto; e deu-lhes de beber como de grandes abismos.
16 Fez sair fontes da rocha, e fez correr as águas como rios.
17 E ainda prosseguiram em pecar contra ele, provocando ao Altíssimo na solidão.
18 E tentaram a Deus nos seus corações, pedindo carne para o seu apetite.
19 E falaram contra Deus, e disseram: Acaso pode Deus prepararnos uma mesa no deserto?
20 Eis que feriu a penha, e águas correram dela: rebentaram ribeiros em abundância. Poderá também dar-nos pão, ou preparar carne para o seu povo?
21 Portanto o Senhor os ouviu, e se indignou; e acendeu um fogo contra Jacó, e furor também subiu contra Israel;
22 Porquanto não creram em Deus, nem confiaram na sua salvação;
23 Ainda que mandara às altas nuvens, e abriu as portas dos céus,
24 E chovera sobre eles o maná para comerem, e lhes dera do trigo do céu.
25 O homem comeu o pão dos anjos; ele lhes mandou comida a fartar.
26 Fez soprar o vento do oriente nos céus, e o trouxe do sul com a sua força.
27 E choveu sobre eles carne como pó, e aves de asas como a areia do mar.
28 E as fez cair no meio do seu arraial, ao redor de suas habitações.
29 Então comeram e se fartaram bem; pois lhes cumpriu o seu desejo.
30 Não refrearam o seu apetite. Ainda lhes estava a comida na boca,
31 Quando a ira de Deus desceu sobre eles, e matou os mais robustos deles, e feriu os escolhidos de Israel.
32 Com tudo isto ainda pecaram, e não deram crédito às suas maravilhas.
33 Por isso consumiu os seus dias na vaidade e os seus anos na angústia.
34 Quando os matava, então o procuravam; e voltavam, e de madrugada buscavam a Deus.
35 E se lembravam de que Deus era a sua rocha, e o Deus Altíssimo o seu Redentor.
36 Todavia lisonjeavam-no com a boca, e com a língua lhe mentiam.
37 Porque o seu coração não era reto para com ele, nem foram fiéis na sua aliança.
38 Ele, porém, que é misericordioso, perdoou a sua iniqüidade; e não os destruiu, antes muitas vezes desviou deles o seu furor, e não despertou toda a sua ira.
39 Porque se lembrou de que eram de carne, vento que passa e não volta.
40 Quantas vezes o provocaram no deserto, e o entristeceram na solidão!
41 Voltaram atrás, e tentaram a Deus, e limitaram o Santo de Israel.
42 Não se lembraram da sua mão, nem do dia em que os livrou do adversário;
43 Como operou os seus sinais no Egito, e as suas maravilhas no campo de Zoã;
44 E converteu os seus rios em sangue, e as suas correntes, para que não pudessem beber.
45 Enviou entre eles enxames de moscas que os consumiram, e rãs que os destruíram.
46 Deu também ao pulgão a sua novidade, e o seu trabalho aos gafanhotos.
47 Destruiu as suas vinhas com saraiva, e os seus sicômoros com pedrisco.
48 Também entregou o seu gado à saraiva, e os seus rebanhos aos coriscos.
49 Lançou sobre eles o ardor da sua ira, furor, indignação, e angústia, mandando maus anjos contra eles.
50 Preparou caminho à sua ira; não poupou as suas almas da morte, mas entregou à pestilência as suas vidas.
51 E feriu a todo primogênito no Egito, primícias da sua força nas tendas de Cão.
52 Mas fez com que o seu povo saísse como ovelhas, e os guiou pelo deserto como um rebanho.
53 E os guiou com segurança, que não temeram; mas o mar cobriu os seus inimigos.
54 E os trouxe até ao termo do seu santuário, até este monte que a sua destra adquiriu.
55 E expulsou os gentios de diante deles, e lhes dividiu uma herança por linha, e fez habitar em suas tendas as tribos de Israel.
56 Contudo tentaram e provocaram o Deus Altíssimo, e não guardaram os seus testemunhos.
57 Mas retiraram-se para trás, e portaram-se infielmente como seus pais; viraram-se como um arco enganoso.
58 Pois o provocaram à ira com os seus altos, e moveram o seu zelo com as suas imagens de escultura.
59 Deus ouviu isto e se indignou; e aborreceu a Israel sobremodo.
60 Por isso desamparou o tabernáculo em Siló, a tenda que estabeleceu entre os homens.
61 E deu a sua força ao cativeiro, e a sua glória à mão do inimigo.
62 E entregou o seu povo à espada, e se enfureceu contra a sua herança.
63 O fogo consumiu os seus jovens, e as suas moças não foram dadas em casamento.
64 Os seus sacerdotes caíram à espada, e as suas viúvas não fizeram lamentação.
65 Então o Senhor despertou, como quem acaba de dormir, como um valente que se alegra com o vinho.
66 E feriu os seus adversários por detrás, e pô-los em perpétuo desprezo.
67 Além disto, recusou o tabernáculo de José, e não elegeu a tribo de Efraim.
68 Antes elegeu a tribo de Judá; o monte Sião, que ele amava.
69 E edificou o seu santuário como altos palácios, como a terra, que fundou para sempre.
70 Também elegeu a Davi seu servo, e o tirou dos apriscos das ovelhas;
71 E o tirou do cuidado das que se acharam prenhes; para apascentar a Jacó, seu povo, e a Israel, sua herança.
72 Assim os apascentou, segundo a integridade do seu coração, e os guiou pela perícia de suas mãos.
1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.