1 Ó Deus do meu louvor, não te cales,

2 Pois a boca do ímpio e a boca do enganador estão abertas contra mim. Têm falado contra mim com uma língua mentirosa.

3 Eles me cercaram com palavras odiosas, e pelejaram contra mim sem causa.

4 Em recompensa do meu amor são meus adversários; mas eu faço oração.

5 E me deram mal pelo bem, e ódio pelo meu amor.

6 Põe sobre ele um ímpio, e Satanás esteja à sua direita.

7 Quando for julgado, saia condenado; e a sua oração se lhe torne em pecado.

8 Sejam poucos os seus dias, e outro tome o seu ofício.

9 Sejam órfãos os seus filhos, e viúva sua mulher.

10 Sejam vagabundos e pedintes os seus filhos, e busquem pão fora dos seus lugares desolados.

11 Lance o credor mão de tudo quanto tenha, e despojem os estranhos o seu trabalho.

12 Não haja ninguém que se compadeça dele, nem haja quem favoreça os seus órfãos.

13 Desapareça a sua posteridade, o seu nome seja apagado na seguinte geração.

14 Esteja na memória do Senhor a iniqüidade de seus pais, e não se apague o pecado de sua mãe.

15 Antes estejam sempre perante o Senhor, para que faça desaparecer a sua memória da terra.

16 Porquanto não se lembrou de fazer misericórdia; antes perseguiu ao homem aflito e ao necessitado, para que pudesse até matar o quebrantado de coração.

17 Visto que amou a maldição, ela lhe sobrevenha, e assim como não desejou a bênção, ela se afaste dele.

18 Assim como se vestiu de maldição, como sua roupa assim penetre ela nas suas entranhas, como água, e em seus ossos como azeite.

19 Seja para ele como a roupa que o cobre, e como cinto que o cinja sempre.

20 Seja este o galardão dos meus contrários, da parte do Senhor, e dos que falam mal contra a minha alma.

21 Mas tu, ó DEUS o Senhor, trata comigo por amor do teu nome, porque a tua misericórdia é boa, livra-me,

22 Pois estou aflito e necessitado, e o meu coração está ferido dentro de mim.

23 Vou-me como a sombra que declina; sou sacudido como o gafanhoto.

24 De jejuar estão enfraquecidos os meus joelhos, e a minha carne emagrece.

25 E ainda lhes sou opróbrio; quando me contemplam, movem as cabeças.

26 Ajuda-me, ó Senhor meu Deus, salva-me segundo a tua misericórdia.

27 Para que saibam que esta é a tua mão, e que tu, Senhor, o fizeste.

28 Amaldiçoem eles, mas abençoa tu; quando se levantarem fiquem confundidos; e alegre-se o teu servo.

29 Vistam-se os meus adversários de vergonha, e cubram-se com a sua própria confusão como com uma capa.

30 Louvarei grandemente ao Senhor com a minha boca; louvá-lo-ei entre a multidão.

31 Pois se porá à direita do pobre, para o livrar dos que condenam a sua alma.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.