1 Now there was a certain {man} sick, Lazarus of Bethany, of the village of Mary and Martha her sister.
2 It was {the} Mary who anointed the Lord with ointment and wiped his feet with her hair, whose brother Lazarus was sick.
3 The sisters therefore sent to him, saying, Lord, behold, he whom thou lovest is sick.
4 But when Jesus heard {it}, he said, This sickness is not unto death, but for the glory of God, that the Son of God may be glorified by it.
5 Now Jesus loved Martha, and her sister, and Lazarus.
6 When therefore he heard, He is sick, he remained two days then in the place where he was.
7 Then after this he says to his disciples, Let us go into Judaea again.
8 The disciples say to him, Rabbi, {even but} now the Jews sought to stone thee, and goest thou thither again?
9 Jesus answered, Are there not twelve hours in the day? If any one walk in the day, he does not stumble, because he sees the light of this world;
10 but if any one walk in the night, he stumbles, because the light is not in him.
11 These things said he; and after this he says to them, Lazarus, our friend, is fallen asleep, but I go that I may awake him out of sleep.
12 The disciples therefore said to him, Lord, if he be fallen asleep, he will get well.
13 But Jesus spoke of his death, but *they* thought that he spoke of the rest of sleep.
14 Jesus therefore then said to them plainly, Lazarus has died.
15 And I rejoice on your account that I was not there, in order that ye may believe. But let us go to him.
16 Thomas therefore, called Didymus, said to his fellow disciples, Let *us* also go, that we may die with him.
17 Jesus therefore {on} arriving found him to have been four days already in the tomb.
18 Now Bethany was near Jerusalem, about fifteen stadia off,
19 and many of the Jews came to Martha and Mary, that they might console them concerning their brother.
20 Martha then, when she heard Jesus is coming, went to meet him; but Mary sat in the house.
21 Martha therefore said to Jesus, Lord, if thou hadst been here, my brother had not died;
22 but even now I know, that whatsoever thou shalt ask of God, God will give thee.
23 Jesus says to her, Thy brother shall rise again.
24 Martha says to him, I know that he will rise again in the resurrection in the last day.
25 Jesus said to her, I am the resurrection and the life: he that believes on me, though he have died, shall live;
26 and every one who lives and believes on me shall never die. Believest thou this?
27 She says to him, Yea, Lord; I believe that thou art the Christ, the Son of God, who should come into the world.
28 And having said this, she went away and called her sister Mary secretly, saying, The teacher is come and calls thee.
29 She, when she heard {that}, rises up quickly and comes to him.
30 Now Jesus had not yet come into the village, but was in the place where Martha came to meet him.
31 The Jews therefore who were with her in the house and consoling her, seeing Mary that she rose up quickly and went out, followed her, saying, She goes to the tomb, that she may weep there.
32 Mary therefore, when she came where Jesus was, seeing him, fell at his feet, saying to him, Lord, if thou hadst been here, my brother had not died.
33 Jesus therefore, when he saw her weeping, and the Jews who came with her weeping, was deeply moved in spirit, and was troubled,
34 and said, Where have ye put him? They say to him, Lord, come and see.
35 Jesus wept.
36 The Jews therefore said, Behold how he loved him!
37 And some of them said, Could not this {man}, who has opened the eyes of the blind {man}, have caused that this {man} also should not have died?
38 Jesus therefore, again deeply moved in himself, comes to the tomb. Now it was a cave, and a stone lay upon it.
39 Jesus says, Take away the stone. Martha, the sister of the dead, says to him, Lord, he stinks already, for he is four days {there}.
40 Jesus says to her, Did I not say to thee, that if thou shouldest believe, thou shouldest see the glory of God?
41 They took therefore the stone away. And Jesus lifted up his eyes on high and said, Father, I thank thee that thou hast heard me;
42 but I knew that thou always hearest me; but on account of the crowd who stand around I have said {it}, that they may believe that thou hast sent me.
43 And having said this, he cried with a loud voice, Lazarus, come forth.
44 And the dead came forth, bound feet and hands with graveclothes, and his face was bound round with a handkerchief. Jesus says to them, Loose him and let him go.
45 Many therefore of the Jews who came to Mary and saw what he had done, believed on him;
46 but some of them went to the Pharisees and told them what Jesus had done.
47 The chief priests, therefore, and the Pharisees gathered a council, and said, What do we? for this man does many signs.
48 If we let him thus alone, all will believe on him, and the Romans will come and take away both our place and our nation.
49 But a certain one of them, Caiaphas, being high priest that year, said to them, Ye know nothing
50 nor consider that it is profitable for you that one man die for the people, and not that the whole nation perish.
51 But this he did not say of himself; but, being high priest that year, prophesied that Jesus was going to die for the nation;
52 and not for the nation only, but that he should also gather together into one the children of God who were scattered abroad.
53 From that day therefore they took counsel that they might kill him.
54 Jesus therefore walked no longer openly among the Jews, but went away thence into the country near the desert, to a city called Ephraim, and there he sojourned with the disciples.
55 But the passover of the Jews was near, and many went up to Jerusalem out of the country before the passover, that they might purify themselves.
56 They sought therefore Jesus, and said among themselves, standing in the temple, What do ye think? that he will not come to the feast?
57 Now the chief priests and the Pharisees had given commandment that if any one knew where he was, he should make it known, that they might take him.
1 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.
2 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.
3 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.»
4 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.»
5 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
6 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;
7 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.»
8 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?»
9 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
10 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.»
11 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.»
12 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.»
13 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.
14 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
15 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»
16 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
17 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.
18 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
19 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.
20 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.
21 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.
22 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.»
23 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
24 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.»
25 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
26 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?»
27 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»
28 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.»
29 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.
30 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.
31 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
32 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.»
33 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd
34 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät.
35 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
36 Men somliga av dem sade:
37 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?»
38 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.
39 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.»
40 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?»
41 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
42 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»
43 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»
44 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
45 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.
46 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
48 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
49 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,
50 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»
51 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
52 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.
53 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
54 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
55 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
56 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»
57 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.