1 After these things was a feast of the Jews, and Jesus went up to Jerusalem.
2 Now there is in Jerusalem, at the sheepgate, a pool, which is called in Hebrew, Bethesda, having five porches.
3 In these lay a multitude of sick, blind, lame, withered, {awaiting the moving of the water.}
4 {For an angel descended at a certain season in the pool and troubled the water. Whoever therefore first went in after the troubling of the water became well, whatever disease he laboured under.}
5 But there was a certain man there who had been suffering under his infirmity thirty and eight years.
6 Jesus seeing this {man} lying {there}, and knowing that he was {in that state} now a great length of time, says to him, Wouldest thou become well?
7 The infirm {man} answered him, Sir, I have not a man, in order, when the water has been troubled, to cast me into the pool; but while I am coming another descends before me.
8 Jesus says to him, Arise, take up thy couch and walk.
9 And immediately the man became well, and took up his couch and walked: and on that day was sabbath.
10 The Jews therefore said to the healed {man}, It is sabbath, it is not permitted thee to take up thy couch.
11 He answered them, He that made me well, *he* said to me, Take up thy couch and walk.
12 They asked him {therefore}, Who is the man who said to thee, Take up thy couch and walk?
13 But he that had been healed knew not who it was, for Jesus had slidden away, there being a crowd in the place.
14 After these things Jesus finds him in the temple, and said to him, Behold, thou art become well: sin no more, that something worse do not happen to thee.
15 The man went away and told the Jews that it was Jesus who had made him well.
16 And for this the Jews persecuted Jesus {and sought to kill him}, because he had done these things on sabbath.
17 But Jesus answered them, My Father worketh hitherto and I work.
18 For this therefore the Jews sought the more to kill him, because he had not only violated the sabbath, but also said that God was his own Father, making himself equal with God.
19 Jesus therefore answered and said to them, Verily, verily, I say to you, The Son can do nothing of himself save whatever he sees the Father doing: for whatever things *he* does, these things also the Son does in like manner.
20 For the Father loves the Son and shews him all things which he himself does; and he will shew him greater works than these, that ye may wonder.
21 For even as the Father raises the dead and quickens {them}, thus the Son also quickens whom he will:
22 for neither does the Father judge any one, but has given all judgment to the Son;
23 that all may honour the Son, even as they honour the Father. He who honours not the Son, honours not the Father who has sent him.
24 Verily, verily, I say unto you, that he that hears my word, and believes him that has sent me, has life eternal, and does not come into judgment, but is passed out of death into life.
25 Verily, verily, I say unto you, that an hour is coming, and now is, when the dead shall hear the voice of the Son of God, and they that have heard shall live.
26 For even as the Father has life in himself, so he has given to the Son also to have life in himself,
27 and has given him authority to execute judgment {also}, because he is Son of man.
28 Wonder not at this, for an hour is coming in which all who are in the tombs shall hear his voice,
29 and shall go forth; those that have practised good, to resurrection of life, and those that have done evil, to resurrection of judgment.
30 I cannot do anything of myself; as I hear, I judge, and my judgment is righteous, because I do not seek my will, but the will of him that has sent me.
31 If I bear witness concerning myself, my witness is not true.
32 It is another who bears witness concerning me, and I know that the witness which he bears concerning me is true.
33 Ye have sent unto John, and he has borne witness to the truth.
34 But I do not receive witness from man, but I say this that *ye* might be saved.
35 *He* was the burning and shining lamp, and ye were willing for a season to rejoice in his light.
36 But I have the witness {that is} greater than {that} of John; for the works which the Father has given me that I should complete them, the works themselves which I do, bear witness concerning me that the Father has sent me.
37 And the Father who has sent me himself has borne witness concerning me. Ye have neither heard his voice at any time, nor have seen his shape,
38 and ye have not his word abiding in you; for whom *he* hath sent, him ye do not believe.
39 Ye search the scriptures, for ye think that in them ye have life eternal, and they it is which bear witness concerning me;
40 and ye will not come to me that ye might have life.
41 I do not receive glory from men,
42 but I know you, that ye have not the love of God in you.
43 I am come in my Father's name, and ye receive me not; if another come in his own name, him ye will receive.
44 How can ye believe, who receive glory one of another, and seek not the glory which {comes} from God alone?
45 Think not that I will accuse you to the Father: there is {one} who accuses you, Moses, on whom ye trust;
46 for if ye had believed Moses, ye would have believed me, for he wrote of me.
47 But if ye do not believe his writings, how shall ye believe my words?
1 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.
2 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
3 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.
4
5 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
6 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?»
7 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
8 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
9 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen.
10 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
11 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'»
12 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?»
13 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. --
14 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.»
15 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.
16 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten.
17 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.»
18 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.
19 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.
20 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.
21 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.
22 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,
23 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
25 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.
26 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.
27 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.
28 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst
29 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.
30 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.
31 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
32 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.
33 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,
34 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.
35 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.
36 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.
37 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,
38 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.
39 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.
40 Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
41 Jag tager icke emot pris av människor;
42 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
43 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
44 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
45 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.
46 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.
47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»