1 And he began to say to them in parables, A man planted a vineyard, and made a fence round {it} and dug a wine-vat, and built a tower, and let it out to husbandmen, and left the country.
2 And he sent a bondman to the husbandmen at the season, that he might receive from the husbandmen of the fruit of the vineyard.
3 But they took him, and beat {him}, and sent {him} away empty.
4 And again he sent to them another bondman; and {at} him they {threw stones, and} struck {him} on the head, and sent {him} away with insult.
5 And {again} he sent another, and him they killed; and many others, beating some and killing some.
6 Having yet therefore one beloved son, he sent also him to them the last, saying, They will have respect for my son.
7 But those husbandmen said to one another, This is the heir: come, let us kill him and the inheritance will be ours.
8 And they took him and killed him, and cast him forth out of the vineyard.
9 What therefore shall the lord of the vineyard do? He will come and destroy the husbandmen, and will give the vineyard to others.
10 Have ye not even read this scripture, The stone which they that builded rejected, this has become the corner-stone:
11 this is of {the} Lord, and it is wonderful in our eyes?
12 And they sought to lay hold of him, and they feared the crowd; for they knew that he had spoken the parable of them. And they left him and went away.
13 And they send to him certain of the Pharisees and of the Herodians, that they might catch him in speaking.
14 And they come and say to him, Teacher, we know that thou art true, and carest not for any one; for thou regardest not men's person, but teachest the way of God with truth: Is it lawful to give tribute to Caesar or not?
15 Should we give, or should we not give? But he knowing their hypocrisy said unto them, Why tempt ye me? Bring me a denarius that I may see {it}.
16 And they brought {it}. And he says to them, Whose {is} this image and superscription? And they said to him, Caesar's.
17 And Jesus answering said to them, Pay what is Caesar's to Caesar, and what is God's to God. And they wondered at him.
18 And Sadducees come to him, that say there is no resurrection; and they demanded of him saying,
19 Teacher, Moses wrote to us that if any one's brother die, and leave a wife behind, and leave no children, that his brother shall take his wife, and raise up seed to his brother.
20 There were seven brethren; and the first took a wife, and dying did not leave seed;
21 and the second took her and died, and neither did he leave seed; and the third likewise.
22 And the seven {took her and} did not leave seed. Last of all the woman also died.
23 In the resurrection, when they shall rise again, of which of them shall she be wife, for the seven had her as wife?
24 And Jesus answering said to them, Do not ye therefore err, not knowing the scriptures, nor the power of God?
25 For when they rise from among {the} dead they neither marry, nor are given in marriage, but are as angels {who are} in the heavens.
26 But concerning the dead that they rise, have ye not read in the book of Moses, in {the section of} the bush, how God spoke to him, saying, *I* {am} the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob?
27 He is not the God of {the} dead, but of {the} living. *Ye* therefore greatly err.
28 And one of the scribes who had come up, and had heard them reasoning together, perceiving that he had answered them well, demanded of him, Which is {the} first commandment of all?
29 And Jesus answered him, {The} first commandment of all {is}, Hear, Israel: the Lord our God is one Lord;
30 and thou shalt love the Lord thy God with all thy heart, and with all thy soul, and with all thine understanding, and with all thy strength. This is {the} first commandment.
31 And a second like it {is} this: Thou shalt love thy neighbour as thyself. There is not another commandment greater than these.
32 And the scribe said to him, Right, teacher; thou hast spoken according to {the} truth. For he is one, and there is none other besides him;
33 and to love him with all the heart, and with all the intelligence, and with all the soul, and with all the strength, and to love one's neighbour as one's self, is more than all the burnt-offerings and sacrifices.
34 And Jesus, seeing that he had answered intelligently, said to him, Thou art not far from the kingdom of God. And no one dared question him any more.
35 And Jesus answering said {as he was} teaching in the temple, How do the scribes say that the Christ is son of David?
36 {for} David himself said {speaking} in the Holy Spirit, The Lord said to my Lord, Sit on my right hand until I put thine enemies {as} footstool of thy feet.
37 David himself {therefore} calls him Lord, and whence is he his son? And the mass of the people heard him gladly.
38 And he said to them in his doctrine, Beware of the scribes, who like to walk about in long robes, and salutations in the marketplaces,
39 and first seats in the synagogues, and first places at suppers;
40 who devour the houses of widows, and as a pretext make long prayers. These shall receive a severer judgment.
41 And Jesus, having sat down opposite the treasury, saw how the crowd was casting money into the treasury; and many rich cast in much.
42 And a poor widow came and cast in two mites, which is a farthing.
43 And having called his disciples to {him} he said to them, Verily I say unto you, This poor widow has cast in more than all who have cast into the treasury:
44 for all have cast in of that which they had in abundance, but she of her destitution has cast in all that she had, the whole of her living.
1 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes.
2 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära någon del av vingårdens frukt.
3 Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom gå tomhänt tillbaka.
4 Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i huvudet och skymfade.
5 Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de.
6 Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.'
7 Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
8 Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården. --
9 Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
10 Haven I icke läst detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten;
11 av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?»
12 De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.
13 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
14 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?»
15 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.»
16 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
17 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom.
18 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
19 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder.
20 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig.
21 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
22 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun.
23 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
24 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
25 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
26 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'?
27 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»
28 Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
29 Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.
30 Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
31 Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa.»
32 Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han.
33 Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
34 Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.
35 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids son?
36 David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
37 Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara hans son?» Och folkskarorna hörde honom gärna.
38 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen
39 och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --
40 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»
41 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket.
42 Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre.
43 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.
44 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»