Marcos 6 - Bíblia Online

And he went out thence and came to his own country, and his disciples follow him. 
And when sabbath was come he began to teach in the synagogue, and many hearing were amazed, saying, Whence {has} this {man} these things? and what {is} the wisdom that is given to him, and such works of power are done by his hands? 
Is not this the carpenter, the son of Mary, and brother of James, and Joses, and Judas, and Simon? and are not his sisters here with us? And they were offended in him. 
But Jesus said to them, A prophet is not despised save in his own country, and among {his} kinsmen, and in his own house. 
And he could not do any work of power there, save that laying his hands on a few infirm persons he healed {them}. 
And he wondered because of their unbelief. And he went round the villages in a circuit, teaching. 
And he calls the twelve to {him}; and he began to send them out two {and} two, and gave to them power over the unclean spirits; 
and he commanded them that they should take nothing for the way, save a staff only; no scrip, no bread, no money in their belt; 
but be shod with sandals, and put not on two body-coats. 
And he said to them, Wheresoever ye shall enter into a house, there remain till ye shall go thence. 
And whatsoever place shall not receive you nor hear you, departing thence, shake off the dust which is under your feet for a testimony to them. 
And they went forth and preached that they should repent; 
and they cast out many demons, and anointed with oil many infirm, and healed them. 
And Herod the king heard {of him} (for his name had become public), and said, John the baptist is risen from among {the} dead, and on this account works of power are wrought by him. 
And others said, It is Elias; and others said, It is a prophet, as one of the prophets. 
But Herod when he heard {it} said, John whom *I* beheaded, he it is; *he* is risen {from among the dead}. 
For the same Herod had sent and seized John, and had bound him in prison on account of Herodias, the wife of Philip his brother, because he had married her. 
For John said to Herod, It is not lawful for thee to have the wife of thy brother. 
But Herodias kept it {in her mind} against him, and wished to kill him, and could not: 
for Herod feared John knowing that he was a just and holy man, and kept him safe; and having heard him, did many things, and heard him gladly. 
And a holiday being come, when Herod, on his birthday, made a supper to his grandees, and to the chiliarchs, and the chief {men} of Galilee; 
and the daughter of the same Herodias having come in, and danced, pleased Herod and those that were with {him} at table; and the king said to the damsel, Ask of me whatsoever thou wilt and I will give it thee. 
And he swore to her, Whatsoever thou shalt ask me I will give thee, to half of my kingdom. 
And she went out, and said to her mother, What should I ask? And she said, The head of John the baptist. 
And immediately going in with haste to the king, she asked saying, I desire that thou give me directly upon a dish the head of John the baptist. 
And the king, {while} made very sorry, on account of the oaths and those lying at table with {him} would not break his word with her. 
And immediately the king, having sent one of the guard, ordered his head to be brought. And he went out and beheaded him in the prison, 
and brought his head upon a dish, and gave it to the damsel, and the damsel gave it to her mother. 
And his disciples having heard {it}, came and took up his body, and laid it in a tomb. 
And the apostles are gathered together to Jesus. And they related to him all things, {both} what they had done and what they had taught. 
And he said to them, Come ye yourselves apart into a desert place and rest a little. For those coming and those going were many, and they had not leisure even to eat. 
And they went away apart into a desert place by ship. 
And many saw them going, and recognised them, and ran together there on foot, out of all the cities, and got {there} before them. 
And on leaving {the ship} {Jesus} saw a great crowd, and he was moved with compassion for them, because they were as sheep not having a shepherd. And he began to teach them many things. 
And when it was already late in the day, his disciples coming to him say, The place is desert, and it is already late in the day; 
send them away that they may go into the country and villages around, and buy themselves bread, for they have not anything they can eat. 
And he answering said to them, Give *ye* them to eat. And they say to him, Shall we go and buy two hundred denarii worth of bread and give them to eat? 
And he says to them, How many loaves have ye? Go {and} see. And when they knew they say, Five, and two fishes. 
And he ordered them to make them all sit down by companies on the green grass. 
And they sat down in ranks by hundreds and by fifties. 
And having taken the five loaves and the two fishes, looking up to heaven, he blessed, and broke the loaves, and gave {them} to his disciples that they might set {them} before them. And the two fishes he divided among all. 
And they all ate and were satisfied. 
And they took up of fragments the fillings of twelve hand-baskets, and of the fishes. 
And those that ate of the loaves were five thousand men. 
And immediately he compelled his disciples to go on board ship, and to go on before to the other side to Bethsaida, while *he* sends the crowd away. 
And, having dismissed them, he departed into the mountain to pray. 
And when evening was come, the ship was in the midst of the sea, and *he* alone upon the land. 
And seeing them labouring in rowing, for the wind was contrary to them, about the fourth watch of the night he comes to them walking on the sea, and would have passed them by. 
But they, seeing him walking on the sea, thought that it was an apparition, and cried out. 
For all saw him and were troubled. And immediately he spoke with them, and says to them, Be of good courage: it is *I*; be not afraid. 
And he went up to them into the ship, and the wind fell. And they were exceedingly beyond measure astonished in themselves and wondered; 
for they understood not through the loaves: for their heart was hardened. 
And having passed over, they came to the land of Gennesaret and made the shore. 
And on their coming out of the ship, immediately recognising him, 
they ran through that whole country around, and began to carry about those that were ill on couches, where they heard that he was. 
And wherever he entered into villages, or cities, or the country, they laid the sick in the market-places, and besought him that they might touch if it were only the hem of his garment; and as many as touched him were healed. 

Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom. 
Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de? 
Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten. 
Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.» 
Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. 
Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade. 
Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. 
Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet. 
Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. 
Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. 
Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» 
Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; 
och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. 
Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» 
Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.» 
Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.» 
Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta, 
och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.» 
Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill. 
Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna. 
Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. 
Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» 
Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» 
Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» 
Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.» 
Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. 
Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset 
och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder. 
Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav. 
Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. 
Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo. 
De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. 
Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem. 
När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken. 
Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen. 
Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.» 
Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?» 
Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.» 
Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset. 
Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var. 
Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla. 
Och de åto alla och blevo mätta. 
Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna. 
Och det var fem tusen män som hade ätit. 
Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt. 
Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja. 
När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. 
Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. 
Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; 
ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» 
Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad; 
ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade. 
När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där. 
Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom; 
och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var. 
Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. 

Marcos 7

Veja também

O poder da confissão

O que a Bíblia ensina sobre amar e respeitar os pais em Êxodo?