1 I say then, Has God cast away his people? Far be the thought. For *I* also am an Israelite, of {the} seed of Abraham, of {the} tribe of Benjamin.
2 God has not cast away his people whom he foreknew. Know ye not what the scripture says in {the history of} Elias, how he pleads with God against Israel?
3 Lord, they have killed thy prophets, they have dug down thine altars; and *I* have been left alone, and they seek my life.
4 But what says the divine answer to him? I have left to myself seven thousand men, who have not bowed knee to Baal.
5 Thus, then, in the present time also there has been a remnant according to election of grace.
6 But if by grace, no longer of works: since {otherwise} grace is no more grace.
7 What {is it} then? What Israel seeks for, that he has not obtained; but the election has obtained, and the rest have been blinded,
8 according as it is written, God has given to them a spirit of slumber, eyes not to see, and ears not to hear, unto this day.
9 And David says, Let their table be for a snare, and for a gin, and for a fall-trap, and for a recompense to them:
10 let their eyes be darkened not to see, and bow down their back alway.
11 I say then, Have they stumbled in order that they might fall? Far be the thought: but by their fall {there is} salvation to the nations to provoke them to jealousy.
12 But if their fall {be the} world's wealth, and their loss {the} wealth of {the} nations, how much rather their fulness?
13 For I speak to you, the nations, inasmuch as *I* am apostle of nations, I glorify my ministry;
14 if by any means I shall provoke to jealousy {them which are} my flesh, and shall save some from among them.
15 For if their casting away {be the} world's reconciliation, what {their} reception but life from among {the} dead?
16 Now if the first-fruit {be} holy, the lump also; and if the root {be} holy, the branches also.
17 Now if some of the branches have been broken out, and *thou*, being a wild olive tree, hast been grafted in amongst them, and hast become a fellow-partaker of the root and of the fatness of the olive tree,
18 boast not against the branches; but if thou boast, {it is} not *thou* bearest the root, but the root thee.
19 Thou wilt say then, The branches have been broken out in order that *I* might be grafted in.
20 Right: they have been broken out through unbelief, and *thou* standest through faith. Be not high-minded, but fear:
21 if God indeed has not spared the natural branches; lest it might be he spare not thee either.
22 Behold then {the} goodness and severity of God: upon them who have fallen, severity; upon thee goodness of God, if thou shalt abide in goodness, since {otherwise} *thou* also wilt be cut away.
23 And *they* too, if they abide not in unbelief, shall be grafted in; for God is able again to graft them in.
24 For if *thou* hast been cut out of the olive tree wild by nature, and, contrary to nature, hast been grafted into the good olive tree, how much rather shall they, who are according to nature be grafted into their own olive tree?
25 For I do not wish you to be ignorant, brethren, of this mystery, that ye may not be wise in your own conceits, that blindness in part is happened to Israel, until the fulness of the nations be come in;
26 and so all Israel shall be saved. According as it is written, The deliverer shall come out of Zion; he shall turn away ungodliness from Jacob.
27 And this is the covenant from me to them, when I shall have taken away their sins.
28 As regards the glad tidings, {they are} enemies on your account; but as regards election, beloved on account of the fathers.
29 For the gifts and the calling of God {are} not subject to repentance.
30 For as indeed *ye* {also} once have not believed in God, but now have been objects of mercy through the unbelief of *these*;
31 so these also have now not believed in your mercy, in order that *they* also may be objects of mercy.
32 For God hath shut up together all in unbelief, in order that he might shew mercy to all.
33 O depth of riches both of {the} wisdom and knowledge of God! how unsearchable his judgments, and untraceable his ways!
34 For who has known {the} mind of {the} Lord, or who has been his counsellor?
35 or who has first given to him, and it shall be rendered to him?
36 For of him, and through him, and for him {are} all things: to him be glory for ever. Amen.
1 Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam.
2 Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord:
3 »Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?
4 Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»
5 Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd.
6 Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.
7 Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava blivit förstockade.
8 Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; så är det ännu i dag.»
9 Och David säger: »Må deras bord bliva dem till en snara, så att de bliva fångade; må det bliva dem till ett giller, så att de få sin vedergällning.
10 Må deras ögon förmörkas, så att de icke se; böj deras rygg alltid.»
11 Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till avund».
12 Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!
13 Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt --
14 om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.
15 Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?
16 Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.
17 Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,
18 så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig.
19 Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.»
20 Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan.
21 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.
22 Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.
23 Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.
24 Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!
25 Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;
26 och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
27 Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»
28 Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull.
29 Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.
30 Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet,
31 så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet.
32 Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla.
33 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!
34 Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare?
35 Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?»
36 Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.