1 I say {the} truth in Christ, I lie not, my conscience bearing witness with me in {the} Holy Spirit,
2 that I have great grief and uninterrupted pain in my heart,
3 for I have wished, I myself, to be a curse from the Christ for my brethren, my kinsmen, according to flesh;
4 who are Israelites; whose {is} the adoption, and the glory, and the covenants, and the law-giving, and the service, and the promises;
5 whose {are} the fathers; and of whom, as according to flesh, {is} the Christ, who is over all, God blessed for ever. Amen.
6 Not however as though the word of God had failed; for not all {are} Israel which {are} of Israel;
7 nor because they are seed of Abraham {are} all children: but, In Isaac shall a seed be called to thee.
8 That is, {they that are} the children of the flesh, these {are} not the children of God; but the children of the promise are reckoned as seed.
9 For this word {is} of promise, According to this time I will come, and there shall be a son to Sarah.
10 And not only {that}, but Rebecca having conceived by one, Isaac our father,
11 {the children} indeed being not yet born, or having done anything good or worthless (that the purpose of God according to election might abide, not of works, but of him that calls),
12 it was said to her, The greater shall serve the less:
13 according as it is written, I have loved Jacob, and I have hated Esau.
14 What shall we say then? {Is there} unrighteousness with God? Far be the thought.
15 For he says to Moses, I will shew mercy to whom I will shew mercy, and I will feel compassion for whom I will feel compassion.
16 So then {it is} not of him that wills, nor of him that runs, but of God that shews mercy.
17 For the scripture says to Pharaoh, For this very thing I have raised thee up from amongst {men}, that I might thus shew in thee my power, and so that my name should be declared in all the earth.
18 So then, to whom he will he shews mercy, and whom he will he hardens.
19 Thou wilt say to me then, Why does he yet find fault? for who resists his purpose?
20 Aye, but thou, O man, who art *thou* that answerest again to God? Shall the thing formed say to him that has formed it, Why hast thou made me thus?
21 Or has not the potter authority over the clay, out of the same lump to make one vessel to honour, and another to dishonour?
22 And if God, minded to shew his wrath and to make his power known, endured with much long-suffering vessels of wrath fitted for destruction;
23 and that he might make known the riches of his glory upon vessels of mercy, which he had before prepared for glory,
24 us, whom he has also called, not only from amongst {the} Jews, but also from amongst {the} nations?
25 As he says also in Hosea, I will call not-my-people My people; and the-not-beloved Beloved.
26 And it shall be, in the place where it was said to them, *Ye* {are} not my people, there shall they be called Sons of {the} living God.
27 But Esaias cries concerning Israel, Should the number of the children of Israel be as the sand of the sea, the remnant shall be saved:
28 for {he} is bringing the matter to an end, and {cutting it} short in righteousness; because a cutting short of the matter will {the} Lord accomplish upon the earth.
29 And according as Esaias said before, Unless {the} Lord of hosts had left us a seed, we had been as Sodom, and made like even as Gomorrha.
30 What then shall we say? That {they of the} nations, who did not follow after righteousness, have attained righteousness, but {the} righteousness that is on the principle of faith.
31 But Israel, pursuing after a law of righteousness, has not attained to {that} law.
32 Wherefore? Because {it was} not on the principle of faith, but as of works. They have stumbled at the stumblingstone,
33 according as it is written, Behold, I place in Zion a stone of stumbling and rock of offence: and he that believes on him shall not be ashamed.
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
3 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
4 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
5 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.
6 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
7 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»
8 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
9 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
10 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
11 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
12 det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»
13 Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»
14 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
15 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»
16 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
17 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.»
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
19 Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»
20 O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
21 Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
22 Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
23 Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?
24 Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
25 Så säger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
26 Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
27 Men Esaias utropar om Israel: »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28 Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»
29 Och det är såsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»
30 Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
31 under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
32 Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
33 såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»