1 Samuel 18

Amicizia tra Gionatan e Davide. Gelosia di Saul

1 Quando Davide ebbe finito di parlare con Saul, l’anima di Gionatan rimase così legata all’anima di Davide, che Gionatan lo amò come l’anima sua. 2 Da quel giorno Saul lo tenne presso di sé e non permise più che egli se ne tornasse a casa di suo padre. 3 E Gionatan fece alleanza con Davide, perché lo amava come l’anima propria. 4 Quindi Gionatan si tolse il mantello che indossava e lo diede a Davide; e così fece con le sue vesti, fino alla sua spada, al suo arco e alla sua cintura. 5 Davide andava e riusciva bene dovunque Saul lo mandava: Saul lo mise a capo della gente di guerra ed egli era gradito a tutto il popolo, anche ai servi di Saul. 6 All’arrivo dell’esercito, quando Davide faceva ritorno dopo aver ucciso il Filisteo, le donne uscirono da tutte le città d’Israele incontro al re Saul, cantando e danzando al suono dei timpani e dei triangoli e alzando grida di gioia; 7 le donne, danzando, si rispondevano a vicenda e dicevano: "Saul ha ucciso i suoi mille, e Davide i suoi diecimila". 8 Saul si irritò moltissimo; quelle parole gli dispiacquero, e disse: "Ne attribuiscono diecimila a Davide, e a me non ne attribuiscono che mille! Non gli manca altro che il regno!". 9 E Saul, da quel giorno in poi, guardò Davide di mal occhio. 10 Il giorno dopo, un cattivo spirito, permesso da Dio, si impossessò di Saul che era come fuori di sé in mezzo alla casa, mentre Davide suonava l’arpa, come era solito fare tutti i giorni. Saul aveva in mano la sua lancia; 11 e la scagliò, dicendo: "Inchioderò Davide al muro!". Ma Davide schivò il colpo per due volte. 12 Saul aveva paura di Davide, perché l’Eterno era con lui e si era ritirato da Saul; 13 perciò Saul lo allontanò da sé e lo fece capitano di mille uomini; ed egli andava e veniva alla testa del popolo. 14 Davide riusciva bene in tutte le sue imprese, e l’Eterno era con lui. 15 Quando Saul vide che egli riusciva splendidamente, cominciò ad avere timore di lui; 16 ma tutto Israele e Giuda amavano Davide, perché andava e veniva alla loro testa. 17 Saul disse a Davide: "Ecco Merab, la mia figlia maggiore, io te la darò in moglie; soltanto sii valoroso per me, e combatti le battaglie dell’Eterno". Ora Saul diceva tra sé: "Non sia la mia mano che lo colpisca, ma sia la mano dei Filistei". 18 Ma Davide rispose a Saul: "Chi sono io, che cos’è la vita mia, e che cos’è la famiglia di mio padre in Israele, perché io debba essere genero del re?". 19 Quando Merab, figlia di Saul, doveva essere data a Davide, fu invece data in sposa ad Adriel di Meola. 20 Ma Mical, figlia di Saul, amava Davide; lo riferirono a Saul, e la cosa gli piacque. 21 E Saul disse: "Gliela darò, perché sia per lui un’insidia ed egli cada sotto la mano dei Filistei". Saul dunque disse a Davide: "Oggi, per la seconda volta, tu puoi diventare mio genero". 22 Poi Saul diede quest’ordine ai suoi servitori: "Parlate in segreto a Davide, e ditegli: ‘Ecco, tu sei nelle grazie del re, e tutti i suoi servi ti amano, diventa dunque genero del re’". 23 I servi di Saul riportarono queste parole a Davide. Ma Davide replicò: "Vi sembra cosa da poco diventare genero del re? Io sono povero e di umile condizione". 24 I servi riferirono a Saul: "Davide ha risposto così e così". 25 E Saul disse: "Dite così a Davide: ‘Il re non chiede dote; ma domanda cento prepuzi di Filistei, per fare vendetta dei suoi nemici’". Ora Saul aveva in animo di far cadere Davide nelle mani dei Filistei. 26 I servitori dunque riferirono quelle parole a Davide, e a Davide piacque di diventare genero del re in questo modo. Prima del termine fissato 27 Davide si alzò, partì con la sua gente, uccise duecento uomini dei Filistei, portò i loro prepuzi e ne consegnò il numero preciso al re, per diventare suo genero. 28 E Saul gli diede per moglie Mical, sua figlia. Saul vide e riconobbe che l’Eterno era con Davide; e Mical, figlia di Saul, lo amava. 29 Saul continuò più che mai a temere Davide, e gli fu sempre nemico. 30 Ora i prìncipi dei Filistei uscivano a combattere; e ogni volta che uscivano, Davide riusciva meglio di tutti i servi di Saul, così che il suo nome divenne molto famoso.

Sauls avund och vrede

1 *1 Sam 19:1, 20:17. När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2 *1 Sam 17:15. Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. 3 *1 Sam 20:16f, 23:18. Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. 4 Jonatan tog av sig manteln*18:4tog av sig mantelnTronarvingen Jonatan (20:31) antyder att det i stället är David som kommer att bli kung (23:17). som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5 Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.

6 *2 Mos 15:20, Dom 11:34. När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror*18:6lyrorOrdagrant: "treor". Troligen en tresträngad lyra. Kan också syfta på rytminstrument. Triangeln, som föreslagits som översättning, var dock okänd på Bibelns tid.. 7 *2 Mos 15:21, 1 Sam 21:11, 29:5. Kvinnorna sjöng och dansade och sade: "Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen." 8 Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också." 9 Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

10 *1 Sam 16:14f, 19:9f. Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, 11 och han kastade det och tänkte: "Jag ska spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom.

12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. 13 Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. 14 *1 Sam 17:37. David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. 15 När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. 16 Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

17 Saul sade till David: "Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig." Saul tänkte nämligen: "Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra." 18 Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?" 19 *2 Sam 21:8. Men när tiden kom att Sauls dotter Merab*18:19fMerab ... MikalBetyder ungefär "förökning" och "vem är som Gud" (jfr Mikael). skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

20 Men Sauls dotter Mikal*18:20Sauls dotter MikalAndra handskrifter (Septuaginta): "hela Israel". älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom, 21 för Saul tänkte: "Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson." 22 Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!" 23 När Sauls tjänare sade så till David svarade han: "Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man." 24 När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, 25 *1 Mos 34:12. bad Saul dem säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. 26 När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret.

Innan tiden ännu hade gått ut, 27 *2 Sam 3:14. bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. 28 Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. 29 Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

30 Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.