1 Pourquoi, ô Eternel! te tiens-tu éloigné? Pourquoi te caches-tu au temps de la détresse?2 Le méchant dans son orgueil poursuit les malheureux, Ils sont victimes des trames qu'il a conçues.3 Car le méchant se glorifie de sa convoitise, Et le ravisseur outrage, méprise l'Eternel.4 Le méchant dit avec arrogance: Il ne punit pas! Il n'y a point de Dieu! -Voilà toutes ses pensées.5 Ses voies réussissent en tout temps; Tes jugements sont trop élevés pour l'atteindre, Il souffle contre tous ses adversaires.6 Il dit en son coeur: Je ne chancelle pas, Je suis pour toujours à l'abri du malheur!7 Sa bouche est pleine de malédictions, de tromperies et de fraudes; Il y a sous sa langue de la malice et de l'iniquité.8 Il se tient en embuscade près des villages, Il assassine l'innocent dans des lieux écartés; Ses yeux épient le malheureux.9 Il est aux aguets dans sa retraite, comme le lion dans sa tanière, Il est aux aguets pour surprendre le malheureux; Il le surprend et l'attire dans son filet.10 Il se courbe, il se baisse, Et les misérables tombent dans ses griffes.11 Il dit en son coeur: Dieu oublie! Il cache sa face, il ne regarde jamais!12 Lève-toi, Eternel! ô Dieu, lève ta main! N'oublie pas les malheureux!13 Pourquoi le méchant méprise-t-il Dieu? Pourquoi dit-il en son coeur: Tu ne punis pas?14 Tu regardes cependant, car tu vois la peine et la souffrance, Pour prendre en main leur cause; C'est à toi que s'abandonne le malheureux, C'est toi qui viens en aide à l'orphelin.15 Brise le bras du méchant, Punis ses iniquités, et qu'il disparaisse à tes yeux!16 L'Eternel est roi à toujours et à perpétuité; Les nations sont exterminées de son pays.17 Tu entends les voeux de ceux qui souffrent, ô Eternel! Tu affermis leur coeur; tu prêtes l'oreille18 Pour rendre justice à l'orphelin et à l'opprimé, Afin que l'homme tiré de la terre cesse d'inspirer l'effroi.

1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.