Neemias 4

1 Mais il arriva que Samballat, ayant appris que nous rebâtissions la muraille, fut fort indigné et fort irrité. Et il se moqua des Juifs,

2 Et dit, en la présence de ses frères et des gens de guerre de Samarie: Que font ces Juifs languissants? Les laissera-t-on faire? Sacrifieront-ils? Achèveront-ils maintenant? De ces monceaux de décombres feront-ils renaître les pierres, quand elles sont brûlées?

3 Et Tobija, Ammonite, qui était auprès de lui, dit: Quoi qu’ils bâtissent, si un renard montait, il romprait leur muraille de pierre.

4 O notre Dieu! écoute, car nous sommes en mépris! Fais retourner sur leur tête l’opprobre dont ils nous couvrent, et livre-les au pillage dans un pays de captivité;

5 Ne couvre point leur iniquité, et que leur péché ne soit point effacé en ta présence; car ils ont offensé ceux qui bâtissent.

6 Nous rebâtîmes donc la muraille, et toute la muraille fut fermée jusqu’à la moitié de sa hauteur; et le peuple prenait à cœur le travail.

7 Mais quand Samballat, Tobija, les Arabes, les Ammonites et les Asdodiens eurent appris que la muraille de Jérusalem se relevait, et qu’on avait commencé à fermer les brèches, ils furent fort en colère.

8 Et ils se liguèrent tous ensemble pour venir faire la guerre contre Jérusalem, et pour y porter le trouble.

9 Alors nous priâmes notre Dieu, et nous mîmes des gardes contre eux, de jour et de nuit, pour nous garantir d’eux.

10 Et Juda disait: Les forces des ouvriers faiblissent; et il y a beaucoup de décombres; nous ne pourrons pas bâtir la muraille!

11 Et nos ennemis disaient: Ils ne sauront et ne verront rien, jusqu’à ce que nous entrions au milieu d’eux. Nous les tuerons, et nous ferons cesser l’ouvrage.

12 Mais il arriva que les Juifs qui habitaient près d’eux, vinrent, jusqu’à dix fois, nous dire leur dessein, de tous les lieux d’où ils revenaient vers nous.

13 Je plaçai donc dans le bas, derrière la muraille, aux endroits découverts, le peuple, par familles, avec leurs épées, leurs javelines et leurs arcs.

14 Puis je regardai; et je me levai, et je dis aux principaux, aux magistrats, et au reste du peuple: Ne les craignez point; souvenez-vous du Seigneur, qui est grand et redoutable, et combattez pour vos frères, vos fils et vos filles, vos femmes et vos maisons.

15 Or, après que nos ennemis eurent appris que nous avions été avertis, Dieu dissipa leur conseil; et nous retournâmes tous aux murailles, chacun à son travail.

16 Depuis ce jour-là une moitié de mes gens travaillait à l’œuvre et l’autre moitié était armée de lances, de boucliers, d’arcs et de cuirasses; et les chefs suivaient chaque famille de Juda.

17 Ceux qui bâtissaient la muraille, et ceux qui portaient ou chargeaient les fardeaux, travaillaient d’une main, et de l’autre ils tenaient une arme.

18 Car chacun de ceux qui bâtissaient, avait les reins ceints d’une épée; c’est ainsi qu’ils bâtissaient; et celui qui sonnait de la trompette était près de moi.

19 Je dis aux principaux, aux magistrats, et au reste du peuple: L’ouvrage est considérable et étendu, et nous sommes dispersés sur la muraille, loin l’un de l’autre;

20 En quelque lieu donc que vous entendiez le son de la trompette, rassemblez-vous-y vers nous; notre Dieu combattra pour nous.

21 C’est ainsi que nous travaillions; et la moitié des gens tenait des javelines depuis le point du jour, jusqu’à ce que les étoiles parussent.

22 En ce temps-là je dis aussi au peuple: Que chacun passe la nuit dans Jérusalem, avec son serviteur, afin qu’ils nous servent la nuit pour faire le guet, et le jour pour travailler.

23 Et pour moi, mes frères, mes serviteurs et les gens de la garde qui me suivent, nous ne quitterons point nos habits, chacun aura son épée et de l’eau.

Svårigheter vid bygget

1 *Neh 2:19. När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna*4:2de brända stenarnaKalksten som bränns försvagas och spricker. i grushögarna?" 3 Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: "Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den."

4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. 5 Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.

7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. 8 De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

10 Men Juda sade:

"Bärarnas kraft är slut,

mycket grus är kvar.

Vi orkar inte mer

att bygga denna mur."

11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. 14 *4 Mos 14:9, 5 Mos 1:21, 20:3f. Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.

Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. 18 De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.

Bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 *2 Mos 14:14, 25, 5 Mos 1:30, 3:22. Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!"

21 Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten*4:23samt vattenGrundtexten svårtolkad. Annan översättning: "till vattnet" (även när man drack)..