2 Samuel 12

1 Und der HERR sandte den Propheten Natan zu David. Als dieser zu ihm kam, sprach er zu ihm: Es waren zwei Männer in einer Stadt, der eine reich, der andere arm. 2 Der Reiche hatte sehr viele Schafe und Rinder; 3 aber der Arme hatte nichts als ein einziges Lämmlein, das er gekauft hatte; und er nährte es, so daß es bei ihm und mit seinen Kindern aufwuchs. Es aß von seinem Brot und trank aus seinem Becher und schlief an seinem Busen, und er hielt es wie eine Tochter. 4 Als aber ein Gast zu dem reichen Manne kam, reute es ihn, von seinen eigenen Schafen und von seinen eigenen Rindern zu nehmen, um dem Gast, der zu ihm gekommen war, etwas zuzurichten; er nahm das Lamm des armen Mannes und richtete es dem Manne zu, der zu ihm gekommen war. 5 Da ward David sehr zornig über den Mann und sprach zu Natan: So wahr der HERR lebt; der Mann, der solches getan hat, ist ein Kind des Todes! 6 Dazu soll er das Schaf vierfältig bezahlen, weil er solches getan und kein Erbarmen geübt hat! 7 Da sprach Natan zu David: Du bist der Mann! So spricht der HERR, der Gott Israels: Ich habe dich zum König über Israel gesalbt und habe dich aus der Hand Sauls errettet; 8 ja, ich habe dir das Haus deines Herrn gegeben, dazu die Weiber deines Herrn an deinen Busen, und habe dir das Haus Israel und Juda gegeben; und wäre das zu wenig, so hätte ich noch dies und das hinzugefügt. 9 Warum hast du denn das Wort des HERRN verachtet, indem du tatest, was vor seinen Augen böse ist? Urija, den Hetiter, hast du mit dem Schwert erschlagen, und sein Weib hast du dir zum Weibe genommen; ihn aber hast du durch das Schwert der Kinder Ammon umgebracht! 10 Nun soll auch von deinem Hause das Schwert nicht weichen ewiglich, weil du mich verachtet und das Weib Urijas, des Hetiters, genommen hast, daß sie dein Weib sei! 11 So spricht der HERR: Siehe, ich will aus deinem eigenen Hause Unglück über dich erwecken und will deine Weiber vor deinen Augen nehmen und sie deinem Nächsten geben, daß er an der hellen Sonne bei deinen Weibern schlafe! 12 Denn du hast es heimlich getan, ich aber will solches vor ganz Israel und vor der Sonne tun! 13 Da sprach David zu Natan: Ich habe mich gegen den HERRN versündigt! Natan sprach zu David: So hat auch der HERR deine Sünde hinweggenommen; du sollst nicht sterben! 14 Doch weil du den Feinden des HERRN durch diese Geschichte Anlaß zur Lästerung gegeben hast, so wird auch der Sohn, der dir geboren ist, gewißlich sterben! 15 Und Natan ging heim. Aber der HERR schlug das Kind, welches das Weib Urijas dem David geboren hatte, so daß es todkrank ward. 16 Und David flehte zu Gott wegen des Knäbleins und fastete und ging und lag über Nacht auf der Erde. 17 Da machten sich die Ältesten seines Hauses zu ihm auf und wollten ihn von der Erde aufrichten; er aber wollte nicht und aß auch kein Brot mit ihnen. 18 Am siebenten Tag aber starb das Kind. Und die Knechte Davids fürchteten sich, ihm zu sagen, daß das Kind tot sei, denn sie dachten: Siehe, als das Kind lebendig war, redeten wir mit ihm, und er folgte unsrer Stimme nicht; wieviel mehr wird es ihm wehe tun, wenn wir sagen: Das Kind ist tot! 19 David aber sah, daß seine Knechte leise miteinander redeten, und merkte, daß das Kind tot sei, und fragte seine Knechte: Ist das Kind tot? Sie sprachen: Es ist tot! 20 Da erhob sich David von der Erde, wusch und salbte sich und zog andere Kleider an und ging in das Haus des HERRN und betete an. Und als er wieder heimkam, hieß er Brot auftragen und aß. 21 Da sprachen seine Knechte zu ihm: Was ist das für ein Verfahren, das du befolgst? Als das Kind lebte, fastetest und weintest du; nun aber, da es gestorben ist, stehst du auf und issest Brot? 22 Er sprach: Als das Kind noch lebte, fastete und weinte ich, weil ich dachte: Wer weiß, ob der HERR mir nicht gnädig sein wird, so daß das Kind am Leben bleibt? 23 Nun aber, da es tot ist, was soll ich fasten? Kann ich es zurückholen? Ich werde wohl zu ihm fahren, es kommt aber nicht wieder zu mir! 24 Und als David sein Weib Batseba getröstet hatte, ging er zu ihr hinein und schlief bei ihr. Und sie gebar einen Sohn, den hieß er Salomo. 25 Und der HERR liebte ihn und gab ihm durch den Propheten Natan den Namen Jedidja, um des HERRN willen. 26 Joab aber stritt wider Rabba der Kinder Ammon und gewann die königliche Stadt. 27 Und Joab sandte Boten zu David und ließ ihm sagen: Ich habe wider Rabba gestritten und auch die Wasserstadt genommen. 28 So sammle nun das übrige Volk und belagere die Stadt und erobere du sie, daß nicht ich sie erobere und sie nach meinem Namen genannt werde! 29 Also sammelte David alles Volk und zog hin gen Rabba und stritt wider sie und nahm sie ein. 30 Und er nahm die Krone ihres Königs von dessen Haupt, die ein Talent Goldes wog und mit Edelsteinen besetzt war; die kam auf Davids Haupt; er führte auch sehr viel Beute aus der Stadt. 31 Auch das Volk darin führte er weg; und stellte sie an die Sägen und in die Eisengruben und an die eisernen Äxte und ließ sie an den Ziegelöfen arbeiten. Also tat er allen Städten der Kinder Ammon. Dann kehrten David und alles Volk wieder nach Jerusalem zurück.

Natans strafftal och Davids ånger

1 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: "Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom."

5 David blev alldeles rasande på den mannen, och han sade till Natan: "Så sant Herren lever: Den mannen som gjorde det förtjänar döden! 6 *2 Mos 22:1. Lammet ska han ersätta fyrdubbelt*12:6fyrdubbeltDet lagstadgade straffet för en boskapstjuv (2 Mos 22:1). Andra handskrifter (Septuaginta): "sjudubbelt"., för att han gjorde så där och var så obarmhärtig."

7 *1 Sam 16:1, 13. Då sade Natan till David: "Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel, och jag räddade dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och lade din herres hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 *2 Sam 11:15f, 27. Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd och tagit hans hustru till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.

10 Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 *5 Mos 28:30, 2 Sam 13:1f, 15:1f, 16:22, 18:9f, 1 Kung 1:5f. Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.*12:11ta dina hustrur ... ge dem åt en annanProfetian uppfylls i 16:22.12 Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen."

13 *Ps 51:1f. Då sade David till Natan: "Jag har syndat*12:13Jag har syndatVid detta tillfälle skrev David Ps 51, enligt dess överskrift. mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du ska inte dö. 14 *2 Sam 11:27. Men eftersom du genom denna handling har fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som har fötts åt dig dö."

Davids son dör

15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.

18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt." 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."

20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter." 22 Han svarade: "Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."

Salomos födelse

24 *1 Krön 3:5, 22:9, Matt 1:6. David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav*12:24han gavAndra handskrifter: "hon gav". Namnet Salomo betyder "hans frid". honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja*12:25JedidjaBetyder "Herrens älskade". för Herrens skull.

David erövrar Rabba

26 *2 Sam 11:1, 1 Krön 20:1. Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden*12:27intagit VattenstadenUtan sin vattenförsörjning kunde Rabba inte hålla ut länge.. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig." 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung*12:30deras kungAnnan översättning: "Milkom" (ammoniternas avgud, 1 Kung 11:5).. Den vägde en talent*12:30en talentCa 30 kg. Enligt en tolkning sattes endast ädelstenen på Davids huvud. guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.