1 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. 2 Då sände Joab bud till Tekoa*14:2TekoaBy i Juda bergsbygd drygt 1,5 mil söder om Jerusalem, profeten Amos hemstad. och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: "Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. 3 Gå sedan till kungen och säg detta till honom." Och Joab lade orden i hennes mun.

4 Kvinnan från Tekoa talade med*14:4talade medAndra handskrifter: "kom till". kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp*14:4HjälpPå hebreiska hoshía (jfr den förstärkta formen "hosianna", Matt 21:9)., o konung!" 5 Kungen frågade henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Se, jag är änka, för min man är död. 6 Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. 7 *5 Mos 19:11f. Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen*14:7göraslut på arvingenMed sönerna döda skulle de andra släktingarna få ärva egendomen. också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta."

8 Då sade kungen till kvinnan: "Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak." 9 Kvinnan från Tekoa svarade kungen: "Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld." 10 Kungen sade: "Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer." 11 *4 Mos 35:10f, 5 Mos 19:2f, Jos 20:1f, 1 Sam 14:45, 1 Kung 1:52. Då sade hon: "Må kungen komma ihåg*14:11komma ihågAnnan översättning: "åkalla" (och ge sin ed i Herrens namn).Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren*14:11blodshämnarenDet var upp till den dödes släkt att ge mördaren sitt straff (4 Mos 35:19). kan fördärva mer och de inte förgör min son." Då sade han: "Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."

12 Då sade kvinnan: "Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen." Han sade: "Tala." 13 Kvinnan sade: "Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. 14 *Ps 89:49, Hes 18:23, 32. Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom. 15 Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan. 16 Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel. 17 *2 Sam 19:27. Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig."

18 Då svarade kungen kvinnan: "Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om." Kvinnan svarade: "Må min herre kungen tala." 19 Då sade kungen: "Har Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade: "Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. 20 Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden." 21 Kungen sade sedan till Joab: "Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom."

22 Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: "I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan." 23 *2 Sam 13:27. Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem. 24 Men kungen sade: "Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte." Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

25 I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. 26 När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar*14:26tvåhundra siklarDrygt 2 kg. efter kungsvikt. 27 *2 Sam 18:18. Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, 29 sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.

30 Då sade han till sina tjänare: "Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den." Absaloms tjänare tände då eld på åkern. 31 Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: "Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?" 32 Absalom svarade: "Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig."

33 Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste*14:33kyssteUttryck för nära släktrelation (jfr 1 Mos 29:11, Höga V 8:1, Luk 15:20). Absalom.

1 Now Joab the son of Zeruiah perceived that the king’s heart was toward Absalom. 2 And Joab sent to Tekoah, and fetched thence a wise woman, and said unto her, I pray thee, feign thyself to be a mourner, and put on now mourning apparel, and anoint not thyself with oil, but be as a woman that had a long time mourned for the dead: 3 And come to the king, and speak on this manner unto him. So Joab put the words in her mouth.

4 And when the woman of Tekoah spake to the king, she fell on her face to the ground, and did obeisance, and said, Help, O king.*14.4 Help: Heb. Save 5 And the king said unto her, What aileth thee? And she answered, I am indeed a widow woman, and mine husband is dead. 6 And thy handmaid had two sons, and they two strove together in the field, and there was none to part them, but the one smote the other, and slew him.*14.6 none…: Heb. no deliverer between them 7 And, behold, the whole family is risen against thine handmaid, and they said, Deliver him that smote his brother, that we may kill him, for the life of his brother whom he slew; and we will destroy the heir also: and so they shall quench my coal which is left, and shall not leave to my husband neither name nor remainder upon the earth.*14.7 upon…: Heb. upon the face of the earth 8 And the king said unto the woman, Go to thine house, and I will give charge concerning thee. 9 And the woman of Tekoah said unto the king, My lord, O king, the iniquity be on me, and on my father’s house: and the king and his throne be guiltless. 10 And the king said, Whosoever saith ought unto thee, bring him to me, and he shall not touch thee any more. 11 Then said she, I pray thee, let the king remember the LORD thy God, that thou wouldest not suffer the revengers of blood to destroy any more, lest they destroy my son. And he said, As the LORD liveth, there shall not one hair of thy son fall to the earth.*14.11 that…: Heb. that the revenger of blood do not multiply to destroy 12 Then the woman said, Let thine handmaid, I pray thee, speak one word unto my lord the king. And he said, Say on. 13 And the woman said, Wherefore then hast thou thought such a thing against the people of God? for the king doth speak this thing as one which is faulty, in that the king doth not fetch home again his banished. 14 For we must needs die, and are as water spilt on the ground, which cannot be gathered up again; neither doth God respect any person: yet doth he devise means, that his banished be not expelled from him.*14.14 neither…: or, because God hath not taken away his life, he hath also devised means, etc 15 Now therefore that I am come to speak of this thing unto my lord the king, it is because the people have made me afraid: and thy handmaid said, I will now speak unto the king; it may be that the king will perform the request of his handmaid. 16 For the king will hear, to deliver his handmaid out of the hand of the man that would destroy me and my son together out of the inheritance of God. 17 Then thine handmaid said, The word of my lord the king shall now be comfortable: for as an angel of God, so is my lord the king to discern good and bad: therefore the LORD thy God will be with thee.*14.17 comfortable: Heb. for rest*14.17 to discern: Heb. to hear 18 Then the king answered and said unto the woman, Hide not from me, I pray thee, the thing that I shall ask thee. And the woman said, Let my lord the king now speak. 19 And the king said, Is not the hand of Joab with thee in all this? And the woman answered and said, As thy soul liveth, my lord the king, none can turn to the right hand or to the left from ought that my lord the king hath spoken: for thy servant Joab, he bade me, and he put all these words in the mouth of thine handmaid: 20 To fetch about this form of speech hath thy servant Joab done this thing: and my lord is wise, according to the wisdom of an angel of God, to know all things that are in the earth.

21 And the king said unto Joab, Behold now, I have done this thing: go therefore, bring the young man Absalom again. 22 And Joab fell to the ground on his face, and bowed himself, and thanked the king: and Joab said, To day thy servant knoweth that I have found grace in thy sight, my lord, O king, in that the king hath fulfilled the request of his servant.*14.22 thanked: Heb. blessed*14.22 his servant: or, thy servant 23 So Joab arose and went to Geshur, and brought Absalom to Jerusalem. 24 And the king said, Let him turn to his own house, and let him not see my face. So Absalom returned to his own house, and saw not the king’s face.

25 But in all Israel there was none to be so much praised as Absalom for his beauty: from the sole of his foot even to the crown of his head there was no blemish in him.*14.25 But…: Heb. And as Absalom there was not a beautiful man in all Israel to praise greatly 26 And when he polled his head, (for it was at every year’s end that he polled it: because the hair was heavy on him, therefore he polled it:) he weighed the hair of his head at two hundred shekels after the king’s weight. 27 And unto Absalom there were born three sons, and one daughter, whose name was Tamar: she was a woman of a fair countenance.

28 So Absalom dwelt two full years in Jerusalem, and saw not the king’s face. 29 Therefore Absalom sent for Joab, to have sent him to the king; but he would not come to him: and when he sent again the second time, he would not come. 30 Therefore he said unto his servants, See, Joab’s field is near mine, and he hath barley there; go and set it on fire. And Absalom’s servants set the field on fire.*14.30 near…: Heb. near my place 31 Then Joab arose, and came to Absalom unto his house, and said unto him, Wherefore have thy servants set my field on fire? 32 And Absalom answered Joab, Behold, I sent unto thee, saying, Come hither, that I may send thee to the king, to say, Wherefore am I come from Geshur? it had been good for me to have been there still: now therefore let me see the king’s face; and if there be any iniquity in me, let him kill me. 33 So Joab came to the king, and told him: and when he had called for Absalom, he came to the king, and bowed himself on his face to the ground before the king: and the king kissed Absalom.