1 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och andra över hundra. 2 Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abishajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: "Jag själv vill också dra ut med er." 3 *2 Sam 21:17. Men folket sade: "Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och även om hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du är redo att komma och hjälpa oss från staden." 4 Då sade kungen till dem: "Jag gör som ni anser vara bäst." Kungen ställde sig vid sidan av porten medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. 5 Men kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sade: "För min skull, var försiktiga med min pojke Absalom." Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

6 Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det blev strid i Efraims skog. 7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen slukade fler bland folket den dagen än svärdet.

9 *2 Sam 14:26. Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare. 10 En man såg det och berättade det för Joab och sade: "Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint." 11 Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: "Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver*18:11tio siklar silverDrygt 100 gram, en årslön för en enkel arbetare (jfr Dom 17:10). och ett bälte." 12 Men mannen svarade Joab: "Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom. 13 Hade jag handlat svekfullt och tagit hans liv skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen." 14 Joab sade: "Jag tänker inte slösa tid här med dig." Han tog tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv där under terebinten. 15 Och tio unga män, Joabs väpnare, omringade Absalom och högg honom till döds.

16 Sedan blåste Joab i hornet, och folket slutade förfölja Israel eftersom Joab höll tillbaka sina trupper. 17 *Jos 7:26, 8:29, 2 Sam 19:8. De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse*18:17stenröseBegravning för framstående fiende (Jos 7:26, 8:29). över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

18 *1 Mos 14:17, 2 Sam 14:27. Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa åt sig en minnessten*18:18minnesstenKungadalen är troligen Kidrondalen (jfr 1 Mos 14:17). Där står idag ett monument som felaktigt kallas "Absaloms pelare" (eftersom det är rest mycket senare). som står i Kungadalen, för han tänkte: "Jag har ingen son*18:18ingen sonAbsalom fick tre söner (14:27). Kanske var de vid det laget döda. som kan bevara minnet av mitt namn." Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten.

19 Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig springa och ge kungen glädjebudet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand." 20 Men Joab sade till honom: "I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du komma med goda nyheter, men i dag bär du inga goda nyheter eftersom kungens son är död." 21 Därefter sade Joab till en nubier: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.

22 Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: "Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern." Joab sade: "Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön." 23 Han svarade: "Vad som än händer vill jag springa." Då sade Joab till honom: "Spring då." Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

24 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam. 25 Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: "Är han ensam så har han ett glädjebud". Och han kom allt närmare. 26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: "Se! En man till kommer springande ensam." Kungen sade: "Han kommer också med glädjebud." 27 Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap."

28 Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl*18:28Allt är välHebr. shalóm. Annan översättning: "Frid/Fred".!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!" 29 Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde." 30 Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.

31 Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig." 32 Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig."

33 *2 Sam 19:4. Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"

1 And David numbered the people that were with him, and set captains of thousands and captains of hundreds over them. 2 And David sent forth a third part of the people under the hand of Joab, and a third part under the hand of Abishai the son of Zeruiah, Joab’s brother, and a third part under the hand of Ittai the Gittite. And the king said unto the people, I will surely go forth with you myself also. 3 But the people answered, Thou shalt not go forth: for if we flee away, they will not care for us; neither if half of us die, will they care for us: but now thou art worth ten thousand of us: therefore now it is better that thou succour us out of the city.*18.3 care…: Heb. set their heart on us*18.3 worth…: Heb. as ten thousand of us*18.3 succour: Heb. be to succour or help 4 And the king said unto them, What seemeth you best I will do. And the king stood by the gate side, and all the people came out by hundreds and by thousands. 5 And the king commanded Joab and Abishai and Ittai, saying, Deal gently for my sake with the young man, even with Absalom. And all the people heard when the king gave all the captains charge concerning Absalom.

6 So the people went out into the field against Israel: and the battle was in the wood of Ephraim; 7 Where the people of Israel were slain before the servants of David, and there was there a great slaughter that day of twenty thousand men. 8 For the battle was there scattered over the face of all the country: and the wood devoured more people that day than the sword devoured.*18.8 devoured: Heb. multiplied to devour

9 And Absalom met the servants of David. And Absalom rode upon a mule, and the mule went under the thick boughs of a great oak, and his head caught hold of the oak, and he was taken up between the heaven and the earth; and the mule that was under him went away. 10 And a certain man saw it, and told Joab, and said, Behold, I saw Absalom hanged in an oak. 11 And Joab said unto the man that told him, And, behold, thou sawest him, and why didst thou not smite him there to the ground? and I would have given thee ten shekels of silver, and a girdle. 12 And the man said unto Joab, Though I should receive a thousand shekels of silver in mine hand, yet would I not put forth mine hand against the king’s son: for in our hearing the king charged thee and Abishai and Ittai, saying, Beware that none touch the young man Absalom.*18.12 receive: Heb. weigh upon mine hand*18.12 Beware…: Heb. Beware whosoever ye be of, etc 13 Otherwise I should have wrought falsehood against mine own life: for there is no matter hid from the king, and thou thyself wouldest have set thyself against me. 14 Then said Joab, I may not tarry thus with thee. And he took three darts in his hand, and thrust them through the heart of Absalom, while he was yet alive in the midst of the oak.*18.14 with…: Heb. before thee*18.14 midst: Heb. heart 15 And ten young men that bare Joab’s armour compassed about and smote Absalom, and slew him. 16 And Joab blew the trumpet, and the people returned from pursuing after Israel: for Joab held back the people. 17 And they took Absalom, and cast him into a great pit in the wood, and laid a very great heap of stones upon him: and all Israel fled every one to his tent.

18 Now Absalom in his lifetime had taken and reared up for himself a pillar, which is in the king’s dale: for he said, I have no son to keep my name in remembrance: and he called the pillar after his own name: and it is called unto this day, Absalom’s place.

19 Then said Ahimaaz the son of Zadok, Let me now run, and bear the king tidings, how that the LORD hath avenged him of his enemies.*18.19 avenged…: Heb. judged him from the hand, etc 20 And Joab said unto him, Thou shalt not bear tidings this day, but thou shalt bear tidings another day: but this day thou shalt bear no tidings, because the king’s son is dead.*18.20 bear tidings this: Heb. be a man of tidings, etc 21 Then said Joab to Cushi, Go tell the king what thou hast seen. And Cushi bowed himself unto Joab, and ran. 22 Then said Ahimaaz the son of Zadok yet again to Joab, But howsoever, let me, I pray thee, also run after Cushi. And Joab said, Wherefore wilt thou run, my son, seeing that thou hast no tidings ready?*18.22 howsoever: Heb. be what may*18.22 ready: or, convenient 23 But howsoever, said he, let me run. And he said unto him, Run. Then Ahimaaz ran by the way of the plain, and overran Cushi. 24 And David sat between the two gates: and the watchman went up to the roof over the gate unto the wall, and lifted up his eyes, and looked, and behold a man running alone. 25 And the watchman cried, and told the king. And the king said, If he be alone, there is tidings in his mouth. And he came apace, and drew near. 26 And the watchman saw another man running: and the watchman called unto the porter, and said, Behold another man running alone. And the king said, He also bringeth tidings. 27 And the watchman said, Me thinketh the running of the foremost is like the running of Ahimaaz the son of Zadok. And the king said, He is a good man, and cometh with good tidings.*18.27 Me…: Heb. I see the running 28 And Ahimaaz called, and said unto the king, All is well. And he fell down to the earth upon his face before the king, and said, Blessed be the LORD thy God, which hath delivered up the men that lifted up their hand against my lord the king.*18.28 All…: or, Peace be to thee: Heb. Peace*18.28 delivered…: Heb. shut up 29 And the king said, Is the young man Absalom safe? And Ahimaaz answered, When Joab sent the king’s servant, and me thy servant, I saw a great tumult, but I knew not what it was.*18.29 Is…: Heb. Is there peace? 30 And the king said unto him, Turn aside, and stand here. And he turned aside, and stood still. 31 And, behold, Cushi came; and Cushi said, Tidings, my lord the king: for the LORD hath avenged thee this day of all them that rose up against thee.*18.31 Tidings: Heb. Tidings is brought 32 And the king said unto Cushi, Is the young man Absalom safe? And Cushi answered, The enemies of my lord the king, and all that rise against thee to do thee hurt, be as that young man is.

33 And the king was much moved, and went up to the chamber over the gate, and wept: and as he went, thus he said, O my son Absalom, my son, my son Absalom! would God I had died for thee, O Absalom, my son, my son!