1 ✝ Jag sa i mitt hjärta: Gå nu, jag vill att du prövar glädje och njuter av det goda. Men se, också det var fåfänglighet. 2 ✝ Jag sa om skrattet: Det är dårskap och om glädjen: Vad tjänar den till? 3 ✝ Jag begrundade i mitt hjärta hur jag skulle hänge mig till vin, men ändå låta visheten råda i mitt hjärta och få grepp om dårskapen, tills jag såg vad som vore bäst för människors barn att göra under himlen, så länge de lever. 4 ✝ Jag uträttade stora ting, jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. 5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. 6 Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna skogen av grönskande träd. 7 ✝ Jag skaffade tjänare och tjänarinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap av både oxar och får än någon som varit före mig i Jerusalem. 8 ✝ Jag samlade åt mig också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: en hustru, ja många hustrur.* 9 ✝ Så blev jag stor och överträffade alla som hade varit före mig i Jerusalem, och min vishet bestod. 10 Allt vad mina ögon önskade lät jag dem få och jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av allt mitt arbete och det var lönen för all min möda. 11 ✝ Men då jag såg på allt arbete, som mina händer hade gjort och den möda som jag hade lagt ner, se, då var alltsammans förgängligt och ett jagande efter vind. Det fanns ingenting att vinna under solen. 12 ✝ Sedan vände jag mig för att betrakta vishet, dumhet och dårskap, för vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som gjorts tidigare. 13 ✝ Då såg jag att visheten överträffar dårskapen lika mycket som ljuset överträffar mörkret. 14 ✝ Den vise har sina ögon i huvudet, medan dårarna vandrar i mörkret, men ändå märkte jag att samma öde drabbar dem båda. 15 ✝ Då sa jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Varför var jag då mer vis? Då sa jag i mitt hjärta att också det är förgängligt. 16 ✝ För minnet av den vise lever inte evigt, inte längre än minnet av dåren. Eftersom allt som nu är kommer att glömmas bort i de kommande dagarna. Och hur dör den vise? Som dåren! 17 ✝ Därför hatade jag livet, för att arbetet som gjordes under solen var en plåga för mig, eftersom allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18 ✝ Ja, jag hatade allt mitt arbete som jag hade gjort under solen, eftersom jag måste lämna det till den som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han kommer vara en vis man eller en dåre? Ändå kommer han att råda över allt vad jag med möda och vishet har förvärvat under solen. Också det är förgänglighet. 20 Då greps jag av förtvivlan i mitt hjärta över all min möda som jag hade gjort under solen. 21 ✝ För också den människa som har gjort sitt arbete med vishet, förnuft och skicklighet, måste lämna det som arv åt någon som inte har lagt någon möda på det. Detta är också förgängligt och ett stort elände. 22 ✝ För vad får människan av all sin möda och sitt hjärtas strävan och sitt slit under solen? 23 ✝ För alla hennes livsdagar är ju sorger och hennes mödor bekymmer. Inte ens på natten får hennes hjärta någon ro. Även detta är fåfänglighet. 24 ✝ Det finns inget bättre för människan än att äta och dricka och göra sig goda dagar i sitt arbete. Också detta insåg jag kommer ur Guds hand. 25 ✝ För vem kan äta och njuta mer än jag? 26 ✝ För Gud ger vishet, förnuft och glädje, åt den människa som är god i hans åsyn. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög, för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Även detta är förgängligt och ett jagande efter vind.