1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

1 My seun, onderhou my woorde en bewaar my gebooie by jou;

2 onderhou my gebooie, dan sal jy lewe, en my onderwysing soos jou oogappel;

3 bind hulle aan jou vingers, skryf hulle op die tafel van jou hart.

4 Sê aan die wysheid: Jy is my suster! en noem die verstand jou vertroueling,

5 sodat hulle jou kan bewaar vir die vreemde vrou, vir die ontugtige wat met haar woorde vlei.

6 Want ek het deur die venster van my huis, deur my tralievenster uitgekyk,

7 en ek het onder die eenvoudiges gesien, onder die jongmense 'n verstandelose jongman opgemerk,

8 wat op die straat verbygaan naby haar hoek en in die rigting van haar huis stap,

9 in die skemer, in die aand van die dag, in die middel van die nag en die donker.

10 En kyk, daar kom 'n vrou hom tegemoet, soos 'n hoer aangetrek en listig van hart --

11 sy is onrustig en losbandig, haar voete kan nie in haar huis bly nie --

12 nou buitekant, dan weer op die pleine, en sy staan by elke hoek en loer.

13 En sy het hom gegryp en hom gesoen, met 'n onbeskaamde gesig vir hom gesê:

14 Ek moes dankoffers bring, vandag het ek my geloftes betaal;

15 daarom het ek uitgegaan om jou te ontmoet, om jou aangesig te soek, en ek het jou gekry.

16 Ek het my bed met dekens opgemaak, met bont spreie van Egiptiese linne;

17 ek het my bed besprinkel met mirre, alewee en kaneel --

18 kom, laat ons dronk word van liefde tot die môre toe, laat ons mekaar vrolik maak in welluste.

19 Want die man is nie tuis nie, hy het ver weg op reis gegaan,

20 die geldbeurs het hy met hom saamgeneem, teen die dag van volmaan sal hy eers tuis kom.

21 Sy het hom verlei deur haar baie mooipraatjies, deur die gladheid van haar lippe het sy hom verlok.

22 Hy loop skielik agter haar aan soos 'n bees wat na die slagpaal gaan, en soos voetboeie wat dien tot tugtiging van die sot,

23 totdat die pyl sy lewer splits; soos 'n voël haastig na die vangnet vlieg -- sonder om te weet dat dit ten koste van sy lewe is.

24 Hoor dan nou na my, seuns, en luister na die woorde van my mond.

25 Laat jou hart nie afwyk na haar weë nie, dwaal nie rond op haar paaie nie.

26 Want baie is die gesneuweldes wat sy laat val het, en talryk almal wat deur haar vermoor is.

27 Haar huis is weë na die doderyk, wat afdaal na die kamers van die dood.