1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»

4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;

6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.

8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.

14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.

16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

1 Modlitba Mojžíše, muže Božího. Pane, ty jsi býval příbytek náš od národu do pronárodu.

2 Prvé, než hory stvořeny byly, nežlis sformoval zemi, a okršlek světa, ano hned od věků a až na věky, ty jsi Bůh silný.

3 Ty přivodíš člověka na to, aby setřín byl, říkaje: Navraťtež se zase, synové lidští.

4 Nebo by tisíc let přetrval, jest to před očima tvýma jako den včerejší, a bdění noční.

5 Povodní zachvacuješ je; jsou sen, a jako bylina hned v jitře pomíjející.

6 Toho jitra, kteréhož vykvetne, mění se, u večer pak jsuc podťata, usychá.

7 Ale my hyneme od hněvu tvého, a prochlivostí tvou jsme zděšeni.

8 Nebo jsi položil nepravosti naše před sebe, a tajnosti naše na světlo oblíčeje svého.

9 Pročež všickni dnové naši v náhle přebíhají pro tvé rozhněvání; k skončení let svých docházíme jako řeč.

10 Všech dnů let našich jest let sedmdesáte, aneb jest-li kdo silnějšího přirození, osmdesát let, a i to, což nejzdárnějšího v nich, jest práce a bída, a když to pomine, tožť ihned rychle zaletíme.

11 Ale kdo jest, ješto by znal přísnost hněvu tvého, a ostýchal se zůřivosti tvé?

12 Naučiž nás počítati dnů našich, abychom uvodili moudrost v srdce.

13 Navrať se zase, Hospodine, až dokud prodléváš? Mějž lítost nad služebníky svými.

14 Nasyť nás hned v jitře svým milosrdenstvím, tak abychom prozpěvovati, a veseliti se mohli po všecky dny naše.

15 Obveseliž nás podlé dnů, v nichž jsi nás ssužoval, a let, v nichž jsme okoušeli zlého.

16 Budiž zřejmé při služebnících tvých dílo tvé, a okrasa tvá při synech jejich.

17 Budiž nám přítomná i ochotnost Hospodina Boha našeho, a díla rukou našich potvrď mezi námi, díla, pravím, rukou našich potvrď.