1 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.

2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?

4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.

6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.

7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»

8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?

9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?

10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?

11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.

12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,

13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.

15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?

17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.

18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:

19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,

21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?

22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.

23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.

1 Bože silný pomst, Hospodine, Bože silný pomst, zastkvěj se.

2 Zdvihni se, ó soudce vší země, a dej odplatu pyšným.

3 Až dokud bezbožní, Hospodine, až dokud bezbožní budou plésati,

4 Žváti a hrdě mluviti, honosíce se, všickni činitelé nepravosti?

5 Lid tvůj, Hospodine, potírati a dědictví tvé bědovati?

6 Vdovy a příchozí mordovati, a sirotky hubiti,

7 Říkajíce: Nehledíť na to Hospodin, aniž tomu rozumí Bůh Jákobův?

8 Rozumějte, ó vy hovadní v lidu, a vy blázni, kdy srozumíte?

9 Zdali ten, jenž učinil ucho, neslyší? A kterýž stvořil oko, zdali nespatří?

10 Zdali ten, jenž tresce národy, nebude kárati, kterýž učí lidi umění?

11 Hospodinť zná myšlení lidská, že jsou pouhá marnost.

12 Blahoslavený jest ten muž, kteréhož ty cvičíš, Hospodine, a z zákona svého jej vyučuješ.

13 Abys mu způsobil pokoj před časy zlými, až by za tím vykopána byla bezbožníku jáma.

14 Neboť neopustí Hospodin lidu svého, a dědictví svého nezanechá,

15 Ale až k spravedlnosti navrátí se soud, a za ním všickni upřímého srdce.

16 Kdož by se byl o mne zasadil proti zlostníkům? Kdo by se byl za mne postavil proti těm, jenž páší nepravost?

17 Kdyby mi Hospodin nebyl ku pomoci, tudíž by se byla octla duše má v mlčení.

18 Již jsem byl řekl: Klesla noha má, ale milosrdenství tvé, ó Hospodine, zdrželo mne.

19 Ve množství přemyšlování mých u vnitřnosti mé, tvá potěšování obveselovala duši mou.

20 Zdaliž se k tobě přitovaryší stolice převráceností těch, jenž vynášejí nátisk mimo spravedlnost,

21 Jenž se shlukují proti duši spravedlivého, a krev nevinnou odsuzují?

22 Ale Hospodin jest mým hradem vysokým, a Bůh můj skalou útočiště mého.

23 Onť obrátí na ně nepravost jejich, a zlostí jejich zahladí je, zahladí je Hospodin Bůh náš.