1 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.

2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.

3 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

4 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.

5 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.

6 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

7 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.

8 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:

9 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»

10 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

11 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.

12 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

13 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.

14 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.

15 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.

16 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.

17 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.

18 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.

19 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

20 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.

21 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.

22 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

23 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

24 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

25 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

26 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

27 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

28 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

29 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

30 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.

31 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

32 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

1 Til sangmesteren; efter "Morgenrødens hind"*; en salme av David. / {* sannsynligvis melodien.}

2 Min Gud! Min Gud! Hvorfor har du forlatt mig? Langt borte fra min frelse er min klages ord.

3 Min Gud! Jeg roper om dagen, og du svarer ikke, og om natten, og jeg får ikke tie.

4 Og du er dog hellig, du som troner over Israels lovsanger.

5 Til dig satte våre fedre sin lit; de satte sin lit til dig, og du utfridde dem.

6 Til dig ropte de, og de blev reddet; til dig satte de sin lit, og de blev ikke til skamme.

7 Men jeg er en orm og ikke en mann, menneskers spott og folks forakt.

8 Alle de som ser mig, spotter mig, vrenger munnen, ryster på hodet og sier:

9 Sett din vei i Herrens hånd! Han skal redde ham, han skal utfri ham, siden han har behag i ham.

10 Ja, du er den som drog mig frem av mors liv, som lot mig hvile trygt ved min mors bryst.

11 På dig er jeg kastet fra mors liv; fra min mors skjød er du min Gud.

12 Vær ikke langt borte fra mig! for trengselen er nær, og det er ingen hjelper.

13 Sterke okser omringer mig, Basans okser kringsetter mig.

14 De spiler op sin munn imot mig som en sønderrivende og brølende løve.

15 Jeg er utøst som vann, og alle mine ben skiller sig at; mitt hjerte er som voks, smeltet midt i mitt liv.

16 Min kraft er optørket som et potteskår, og min tunge henger fast ved mine gommer, og i dødens støv legger du mig.

17 For hunder omringer mig, de ondes hop kringsetter mig; de har gjennemboret mine hender og mine føtter.

18 Jeg kan telle alle mine ben; de ser til, de ser på mig med lyst.

19 De deler mine klær mellem sig og kaster lodd om min kjortel.

20 Men du? Herre, vær ikke langt borte, du min styrke, skynd dig å hjelpe mig!

21 Redd min sjel fra sverdet, mitt eneste* fra hunders vold! / {* d.e. min sjel.}

22 Frels mig fra løvens gap, og fra villoksenes horn - du bønnhører mig!

23 Jeg vil kunngjøre ditt navn for mine brødre, midt i menigheten vil jeg love dig.

24 I som frykter Herren, lov ham, all Jakobs ætt, ær ham, og frykt for ham, all Israels ætt!

25 For han har ikke foraktet og ikke avskydd den elendiges elendighet og ikke skjult sitt åsyn for ham; men da han ropte til ham, hørte han.

26 Fra dig utgår min pris i en stor forsamling; mine løfter vil jeg holde for deres øine som frykter ham.

27 De saktmodige skal ete og bli mette; de som søker Herren, skal love ham; eders hjerte leve til evig tid!

28 Alle jordens ender skal komme det i hu og vende om til Herren, og alle folkenes slekter skal tilbede for ditt åsyn.

29 For riket hører Herren til, og han hersker over folkene.

30 Alle jordens rikmenn skal ete og tilbede; for hans åsyn skal alle de bøie sig som stiger ned i støvet, og den som ikke kan holde sin sjel i live.

31 Efterkommerne skal tjene ham, der skal fortelles om Herren til efterslekten.

32 De skal komme og kunngjøre hans rettferdighet for det folk som blir født, at han har gjort det.