1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.9 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

1 Veisuunjohtajalle; matalassa äänialassa; Daavidin virsi. (H12:2) Auta, Herra, sillä hurskaat ovat hävinneet, uskolliset ovat kadonneet ihmislasten joukosta.2 (H12:3) He puhuvat valhetta toinen toisellensa, puhuvat liukkain huulin, kaksimielisin sydämin.3 (H12:4) Hävittäköön Herra kaikki liukkaat huulet, kielen, joka kerskuen puhuu,6 (H12:7) Herran sanat ovat selkeitä sanoja, hopeata, joka kirkkaana valuu sulattimesta maahan, seitsenkertaisesti puhdistettua.7 (H12:8) Sinä, Herra, varjelet heitä, suojelet hänet iäti tältä sukukunnalta.8 (H12:9) Yltympäri jumalattomat rehentelevät, kun kataluus pääsee valtaan ihmislasten seassa.