1 I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?»
2 Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
3 och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
4 Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket.
5 Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig.
6 Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.
7 Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
8 Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
9 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.
10 Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.
11
12 Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse?
13 Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.
14 Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.
15 Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.
16 Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'.
17 Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.
18 Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.
19 Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
20 Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.»
21 Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?»
22 Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.
23 Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla räkenskap med sina tjänare.
24 Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund.
25 Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bliva betald.
26 Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.'
27 Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld.
28 Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.'
29 Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.'
30 Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
31 Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade skett.
32 Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom.
33 Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?'
34 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
35 Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder.»
1 At that hour came the disciples near to Jesus, saying, `Who, now, is greater in the reign of the heavens?`
2 And Jesus having called near a child, did set him in the midst of them,
3 and said, `Verily I say to you, if ye may not be turned and become as the children, ye may not enter into the reign of the heavens;
4 whoever then may humble himself as this child, he is the greater in the reign of the heavens.
5 `And he who may receive one such child in my name, doth receive me,
6 and whoever may cause to stumble one of those little ones who are believing in me, it is better for him that a weighty millstone may be hanged upon his neck, and he may be sunk in the depth of the sea.
7 `Wo to the world from the stumbling-blocks! for there is a necessity for the stumbling-blocks to come, but wo to that man through whom the stumbling-block doth come!
8 `And if thy hand or thy foot doth cause thee to stumble, cut them off and cast from thee; it is good for thee to enter into the life lame or maimed, rather than having two hands or two feet, to be cast to the fire the age-during.
9 `And if thine eye doth cause thee to stumble, pluck it out and cast from thee; it is good for thee one-eyed to enter into the life, rather than having two eyes to be cast to the gehenna of the fire.
10 `Beware! -- ye may not despise one of these little ones, for I say to you, that their messengers in the heavens do always behold the face of my Father who is in the heavens,
11 for the Son of Man did come to save the lost.
12 `What think ye? if a man may have an hundred sheep, and there may go astray one of them, doth he not -- having left the ninety-nine, having gone on the mountains -- seek that which is gone astray?
13 and if it may come to pass that he doth find it, verily I say to you, that he doth rejoice over it more than over the ninety-nine that have not gone astray;
14 so it is not will in presence of your Father who is in the heavens, that one of these little ones may perish.
15 `And if thy brother may sin against thee, go and show him his fault between thee and him alone, if he may hear thee, thou didst gain thy brother;
16 and if he may not hear, take with thee yet one or two, that by the mouth of two witnesses or three every word may stand.
17 `And if he may not hear them, say [it] to the assembly, and if also the assembly he may not hear, let him be to thee as the heathen man and the tax-gatherer.
18 `Verily I say to you, Whatever things ye may bind upon the earth shall be having been bound in the heavens, and whatever things ye may loose on the earth shall be having been loosed in the heavens.
19 `Again, I say to you, that, if two of you may agree on the earth concerning anything, whatever they may ask -- it shall be done to them from my Father who is in the heavens,
20 for where there are two or three gathered together -- to my name, there am I in the midst of them.`
21 Then Peter having come near to him, said, `Sir, how often shall my brother sin against me, and I forgive him -- till seven times?`
22 Jesus saith to him, `I do not say to thee till seven times, but till seventy times seven.
23 `Because of this was the reign of the heavens likened to a man, a king, who did will to take reckoning with his servants,
24 and he having begun to take account, there was brought near to him one debtor of a myriad of talents,
25 and he having nothing to pay, his lord did command him to be sold, and his wife, and the children, and all, whatever he had, and payment to be made.
26 The servant then, having fallen down, was bowing to him, saying, Sir, have patience with me, and I will pay thee all;
27 and the lord of that servant having been moved with compassion did release him, and the debt he forgave him.
28 `And, that servant having come forth, found one of his fellow-servants who was owing him an hundred denaries, and having laid hold, he took him by the throat, saying, Pay me that which thou owest.
29 His fellow-servant then, having fallen down at his feet, was calling on him, saying, Have patience with me, and I will pay thee all;
30 and he would not, but having gone away, he cast him into prison, till he might pay that which was owing.
31 `And his fellow-servants having seen the things that were done, were grieved exceedingly, and having come, shewed fully to their lord all the things that were done;
32 then having called him, his lord saith to him, Evil servant! all that debt I did forgive thee, seeing thou didst call upon me,
33 did it not behove also thee to have dealt kindly with thy fellow-servant, as I also dealt kindly with thee?
34 `And having been wroth, his lord delivered him to the inquisitors, till he might pay all that was owing to him;
35 so also my heavenly Father will do to you, if ye may not forgive each one his brother from your hearts their trespasses.`