Jonas 1

1 La parole de l’Éternel fut adressée à Jonas, fils d’Amitthaï, en ces mots:

2 Lève-toi, va à Ninive, la grande ville, et crie contre elle; car leur méchanceté est montée jusqu’à moi.

3 Mais Jonas se leva pour s’enfuir à Tarsis, de devant la face de l’Éternel. Il descendit à Japho, et il trouva un navire qui allait à Tarsis; il paya son passage, et y entra pour aller avec eux à Tarsis, de devant la face de l’Éternel.

4 Mais l’Éternel souleva un grand vent sur la mer, et il y eut une grande tempête sur la mer, et le navire était sur le point de se briser.

5 Et les marins eurent peur; ils crièrent chacun à leur dieu, et jetèrent à la mer les objets qui étaient dans le navire, pour l’alléger; mais Jonas était descendu au fond du navire, s’était couché et dormait profondément.

6 Alors le pilote s’approcha de lui, et lui dit: Pourquoi dors-tu? Lève-toi, crie à ton Dieu. Peut-être pensera-t-il à nous, et nous ne périrons pas.

7 Puis ils se dirent l’un à l’autre: Venez, jetons le sort, et nous saurons qui est cause de ce malheur qui nous arrive. Ils jetèrent donc le sort, et le sort tomba sur Jonas.

8 Alors ils lui dirent: Fais-nous donc savoir pourquoi ce malheur nous arrive. Quelle est ta profession, et d’où viens-tu? Quel est ton pays, et de quel peuple es-tu?

9 Et il leur dit: Je suis Hébreu, et je crains l’Éternel, le Dieu des cieux, qui a fait la mer et la terre.

10 Et ces hommes furent saisis d’une grande crainte, et ils lui dirent: Pourquoi as-tu fait cela? Car ces hommes savaient qu’il s’enfuyait de devant la face de l’Éternel, parce qu’il le leur avait déclaré.

11 Ils lui dirent donc: Que te ferons-nous, pour que la mer s’apaise envers nous? Car la mer devenait de plus en plus orageuse.

12 Et il leur répondit: Prenez-moi, et jetez-moi dans la mer, et la mer s’apaisera envers vous; car je sais que c’est à cause de moi que cette grande tempête est venue sur vous.

13 Et ces hommes ramaient pour gagner la terre, mais ils ne le purent, parce que la mer s’agitait de plus en plus contre eux.

14 Alors ils crièrent à l’Éternel, et dirent: O Éternel! que nous ne périssions pas à cause de la vie de cet homme, et ne mets point sur nous le sang innocent! Car toi, ô Éternel, tu fais comme il te plaît.

15 Puis ils prirent Jonas, et le jetèrent dans la mer, et la fureur de la mer s’arrêta.

16 Et ces hommes furent saisis d’une grande crainte de l’Éternel. Ils offrirent des sacrifices à l’Éternel, et firent des vœux.

Jonas kallelse och flykt

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:

2 *1 Mos 10:11f, 18:20, 19:13, Hos 7:2, Jona 3:2. "Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska*1:2deras ondskaAssyrierna var beryktade för sin grymhet (jfr Jes 10:5f, Nah 3:1). Många av deras reliefer som bevarats till i dag stoltserar med tortyrscener och avhuggna huvuden. har kommit upp inför mitt ansikte." 3 Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.*1:3Jafo … TarshishNuvarande Jaffa, Jerusalems hamnstad (2 Krön 2:16), och troligen Spanien.

4 Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. 5 *Apg 27:18f. Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.

Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. 6 Då kom skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under."

7 *Ords 16:33. De sade till varandra: "Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8 Då sade de till honom: "Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"

9 Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra." 10 Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: "Vad har du gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11 Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?" 12 Han svarade dem: "Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er."

13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. 14 Då ropade de till Herren och sade: "Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.