1 Om jag talar

både människors

och änglars språk

men inte har kärlek,

är jag bara ekande brons

eller en skrällande cymbal.

2 *Matt 7:22f, 17:20. Och om jag har profetisk gåva

och vet alla hemligheter

och har all kunskap,

och om jag har all tro

så att jag kan flytta berg

men inte har kärlek,

så är jag ingenting.

3 Och om jag delar ut

allt jag äger

och om jag offrar min kropp

till att brännas*13:3till att brännasAndra handskrifter: "för att skryta".

men inte har kärlek,

så vinner jag ingenting.

4 *1 Petr 4:8. Kärleken är tålig och mild.

Kärleken avundas inte,

den skryter inte,

den är inte uppblåst.

5 *1 Kor 10:24, 33, Fil 2:4. Den beter sig inte illa,

den söker inte sitt,

den brusar inte upp,

den tänker inte på*13:5tänker inte påAnnan översättning: "tillräknar inte". det onda.

6 *3 Joh 3f. Den gläder sig inte

över orätten

men gläds med sanningen.

7 *1 Kor 9:12, 2 Tim 2:24. Allt bär den, allt tror den,

allt hoppas den,

allt uthärdar den.

8 Kärleken upphör aldrig.

Men profetiorna ska försvinna,

tungomålen ska tystna

och kunskapen försvinna.

9 Vi förstår bara till en del

och profeterar till en del,

10 men när det fullkomliga kommer

ska det som är till en del

försvinna.

11 När jag var barn

talade jag som ett barn,

tänkte som ett barn

och förstod som ett barn.

Men sedan jag blivit vuxen

har jag lagt bort det barnsliga.

12 *Rom 8:29. Nu ser vi en gåtfull spegelbild*13:12en gåtfull spegelbildAntikens bronsspeglar gav endast en vag bild. Kunskapen om Gud är i detta liv fragmentarisk (13:9) och meddelas som en hemlighet (2:7) och en gåta i Skriftens klara spegel (4 Mos 12:8). Den är dock sann och tas emot genom tron (2 Kor 5:7), medan den i det kommande livet ska ersättas av att få se Gud "ansikte mot ansikte".,

men då ska vi se

ansikte mot ansikte.

Nu förstår jag bara till en del,

men då ska jag

känna fullkomligt,

så som jag själv blivit

fullkomligt känd.

13 *1 Tess 1:3. Så består nu tro, hopp och kärlek,

dessa tre,

och störst av dem är kärleken.

1 Though I speak with the tongues of men and of angels, and have not charity, I am become as sounding brass, or a tinkling cymbal. 2 And though I have the gift of prophecy, and understand all mysteries, and all knowledge; and though I have all faith, so that I could remove mountains, and have not charity, I am nothing. 3 And though I bestow all my goods to feed the poor, and though I give my body to be burned, and have not charity, it profiteth me nothing. 4 Charity suffereth long, and is kind; charity envieth not; charity vaunteth not itself, is not puffed up, 5 Doth not behave itself unseemly, seeketh not her own, is not easily provoked, thinketh no evil; 6 Rejoiceth not in iniquity, but rejoiceth in the truth; 7 Beareth all things, believeth all things, hopeth all things, endureth all things. 8 Charity never faileth: but whether there be prophecies, they shall fail; whether there be tongues, they shall cease; whether there be knowledge, it shall vanish away. 9 For we know in part, and we prophesy in part. 10 But when that which is perfect is come, then that which is in part shall be done away. 11 When I was a child, I spake as a child, I understood as a child, I thought as a child: but when I became a man, I put away childish things. 12 For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known. 13 And now abideth faith, hope, charity, these three; but the greatest of these is charity.