1 *2 Mos 4:21, 7:13.Herren sade till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, 2 så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni ska inse att jag är Herren."

3 Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 4 För om du vägrar släppa mitt folk, se, då ska jag i morgon sända gräshoppor*10:4gräshopporGräshoppssvärmar förökade sig i nuvarande Sudan och bars ibland med vinden i februari-mars upp mot Egypten eller Israel. Stora svärmar (jfr vers 14) omfattade miljoner individer som slukade allt som växte (jfr 5 Mos 28:38, Joel 1:4). över ditt land. 5 De ska täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet ska de äta upp, och de ska gnaga av alla era träd som växer på marken. 6 De ska fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något liknande från den dag de blev till på jorden ända till denna dag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao.

7 Men faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den mannen få vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan hålla gudstjänst åt Herren sin Gud. Förstår du fortfarande inte att Egypten går under?" 8 Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: "Gå och håll gudstjänst åt Herren er Gud! Men vilka är det som ska gå?" 9 Mose svarade: "Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och kor, eftersom vi ska fira en Herrens högtid." 10 Då sade han till dem: "Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. 11 Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni bad om." Och man drev ut dem från farao.

12 Herren sade till Mose: "Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp landets alla växter, allt som haglet lämnat kvar." 13 *Ps 78:46, 105:34f, Joel 1:4. Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. 14 De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. 15 De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp landets alla växter, all frukt på träden och allt som haglet lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens växter i hela Egyptens land.

16 Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er. 17 Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren er Gud att han bara tar bort denna dödliga plåga från mig." 18 Då gick han ut från farao och bad till Herren. 19 Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet*10:19Röda havetHebr. yam suf, som kan översättas "Slutets hav" (jfr 15:4) eller "Sävhavet". Se not till 13:18., så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område.

20 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.

21 Herren sade till Mose: "Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på."*10:21ett mörker som man kan ta påMöjligen avses en sandstorm, som ibland drabbar Egypten i mars och kan vara i tre dagar (vers 22).22 *Ps 105:28. Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. 23 Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.

24 Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er." 25 Men Mose sade: "Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. 26 Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren."

27 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. 28 Farao sade till honom: "Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö." 29 Mose svarade: "Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon."

1 And the LORD said unto Moses, Go in unto Pharaoh: for I have hardened his heart, and the heart of his servants, that I might shew these my signs before him: 2 And that thou mayest tell in the ears of thy son, and of thy son’s son, what things I have wrought in Egypt, and my signs which I have done among them; that ye may know how that I am the LORD. 3 And Moses and Aaron came in unto Pharaoh, and said unto him, Thus saith the LORD God of the Hebrews, How long wilt thou refuse to humble thyself before me? let my people go, that they may serve me. 4 Else, if thou refuse to let my people go, behold, to morrow will I bring the locusts into thy coast: 5 And they shall cover the face of the earth, that one cannot be able to see the earth: and they shall eat the residue of that which is escaped, which remaineth unto you from the hail, and shall eat every tree which groweth for you out of the field:*10.5 face: Heb. eye 6 And they shall fill thy houses, and the houses of all thy servants, and the houses of all the Egyptians; which neither thy fathers, nor thy fathers’ fathers have seen, since the day that they were upon the earth unto this day. And he turned himself, and went out from Pharaoh. 7 And Pharaoh’s servants said unto him, How long shall this man be a snare unto us? let the men go, that they may serve the LORD their God: knowest thou not yet that Egypt is destroyed? 8 And Moses and Aaron were brought again unto Pharaoh: and he said unto them, Go, serve the LORD your God: but who are they that shall go?*10.8 who…: Heb. who and who, etc 9 And Moses said, We will go with our young and with our old, with our sons and with our daughters, with our flocks and with our herds will we go; for we must hold a feast unto the LORD. 10 And he said unto them, Let the LORD be so with you, as I will let you go, and your little ones: look to it; for evil is before you. 11 Not so: go now ye that are men, and serve the LORD; for that ye did desire. And they were driven out from Pharaoh’s presence.

12 And the LORD said unto Moses, Stretch out thine hand over the land of Egypt for the locusts, that they may come up upon the land of Egypt, and eat every herb of the land, even all that the hail hath left. 13 And Moses stretched forth his rod over the land of Egypt, and the LORD brought an east wind upon the land all that day, and all that night; and when it was morning, the east wind brought the locusts. 14 And the locusts went up over all the land of Egypt, and rested in all the coasts of Egypt: very grievous were they; before them there were no such locusts as they, neither after them shall be such. 15 For they covered the face of the whole earth, so that the land was darkened; and they did eat every herb of the land, and all the fruit of the trees which the hail had left: and there remained not any green thing in the trees, or in the herbs of the field, through all the land of Egypt.

16 Then Pharaoh called for Moses and Aaron in haste; and he said, I have sinned against the LORD your God, and against you.*10.16 called: Heb. hastened to call 17 Now therefore forgive, I pray thee, my sin only this once, and intreat the LORD your God, that he may take away from me this death only. 18 And he went out from Pharaoh, and intreated the LORD. 19 And the LORD turned a mighty strong west wind, which took away the locusts, and cast them into the Red sea; there remained not one locust in all the coasts of Egypt.*10.19 cast: Heb. fastened 20 But the LORD hardened Pharaoh’s heart, so that he would not let the children of Israel go.

21 And the LORD said unto Moses, Stretch out thine hand toward heaven, that there may be darkness over the land of Egypt, even darkness which may be felt.*10.21 even…: Heb. that one may feel darkness 22 And Moses stretched forth his hand toward heaven; and there was a thick darkness in all the land of Egypt three days: 23 They saw not one another, neither rose any from his place for three days: but all the children of Israel had light in their dwellings.

24 And Pharaoh called unto Moses, and said, Go ye, serve the LORD; only let your flocks and your herds be stayed: let your little ones also go with you. 25 And Moses said, Thou must give us also sacrifices and burnt offerings, that we may sacrifice unto the LORD our God.*10.25 us: Heb. into our hands 26 Our cattle also shall go with us; there shall not an hoof be left behind; for thereof must we take to serve the LORD our God; and we know not with what we must serve the LORD, until we come thither.

27 But the LORD hardened Pharaoh’s heart, and he would not let them go. 28 And Pharaoh said unto him, Get thee from me, take heed to thyself, see my face no more; for in that day thou seest my face thou shalt die. 29 And Moses said, Thou hast spoken well, I will see thy face again no more.