1 *2 Mos 3:18, 22f. Därefter gick Mose och Aron till farao*5:1faraoKanske Thutmose III (levde ca 1481-1427 f Kr), en av Egyptens största krigarkungar som härjade Kanaan och Syrien ett flertal gånger. Historikern Josefus kallar uttågets farao "Tethmosis". Innan Thutmose III blev farao var han överbefälhavare under sin styvmor Hatshepsut (regerade ca 1473-1458 f Kr), änka efter hans far Thutmose II (se 2:15 med not). Det har föreslagits att Hatshepsut var "faraos dotter" som adopterade Mose (2:5f), men hon föddes troligen först senare. och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!" 2 *Job 21:15. Men farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."

3 *2 Mos 3:18. Då sade de: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd." 4 Men kungen av Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" 5 *2 Mos 1:7f. Och farao fortsatte: "Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!"

6 Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: 7 "Ni ska inte ge dem halm*5:7halmHåller ihop lerteglet medan det soltorkar. till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. 8 Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! 9 Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner." 10 Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. 11 Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete."

12 Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. 13 Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!" 14 Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?"

15 Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel*5:16skaffa fram tegelEn samtida avbildning av semitiska slavar som slår tegel finns bevarad i graven för Rekhmire, rådgivare till Thutmose III i Thebes.. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk." 17 Men han svarade: "Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! 18 Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna."

19 Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. 20 När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, 21 och de sade till dem: "Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss."

22 *4 Mos 11:11. Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? 23 Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk."

1 And afterward Moses and Aaron went in, and told Pharaoh, Thus saith the LORD God of Israel, Let my people go, that they may hold a feast unto me in the wilderness. 2 And Pharaoh said, Who is the LORD, that I should obey his voice to let Israel go? I know not the LORD, neither will I let Israel go.

3 And they said, The God of the Hebrews hath met with us: let us go, we pray thee, three days’ journey into the desert, and sacrifice unto the LORD our God; lest he fall upon us with pestilence, or with the sword. 4 And the king of Egypt said unto them, Wherefore do ye, Moses and Aaron, let the people from their works? get you unto your burdens. 5 And Pharaoh said, Behold, the people of the land now are many, and ye make them rest from their burdens. 6 And Pharaoh commanded the same day the taskmasters of the people, and their officers, saying, 7 Ye shall no more give the people straw to make brick, as heretofore: let them go and gather straw for themselves. 8 And the tale of the bricks, which they did make heretofore, ye shall lay upon them; ye shall not diminish ought thereof: for they be idle; therefore they cry, saying, Let us go and sacrifice to our God. 9 Let there more work be laid upon the men, that they may labour therein; and let them not regard vain words.*5.9 Let there…: Heb. Let the work be heavy upon the men

10 And the taskmasters of the people went out, and their officers, and they spake to the people, saying, Thus saith Pharaoh, I will not give you straw. 11 Go ye, get you straw where ye can find it: yet not ought of your work shall be diminished. 12 So the people were scattered abroad throughout all the land of Egypt to gather stubble instead of straw. 13 And the taskmasters hasted them, saying, Fulfil your works, your daily tasks, as when there was straw.*5.13 your daily…: Heb. a matter of a day in his day 14 And the officers of the children of Israel, which Pharaoh’s taskmasters had set over them, were beaten, and demanded, Wherefore have ye not fulfilled your task in making brick both yesterday and to day, as heretofore?

15 Then the officers of the children of Israel came and cried unto Pharaoh, saying, Wherefore dealest thou thus with thy servants? 16 There is no straw given unto thy servants, and they say to us, Make brick: and, behold, thy servants are beaten; but the fault is in thine own people. 17 But he said, Ye are idle, ye are idle: therefore ye say, Let us go and do sacrifice to the LORD. 18 Go therefore now, and work; for there shall no straw be given you, yet shall ye deliver the tale of bricks. 19 And the officers of the children of Israel did see that they were in evil case, after it was said, Ye shall not minish ought from your bricks of your daily task.

20 And they met Moses and Aaron, who stood in the way, as they came forth from Pharaoh: 21 And they said unto them, The LORD look upon you, and judge; because ye have made our savour to be abhorred in the eyes of Pharaoh, and in the eyes of his servants, to put a sword in their hand to slay us.*5.21 to be…: Heb. to stink 22 And Moses returned unto the LORD, and said, Lord, wherefore hast thou so evil entreated this people? why is it that thou hast sent me? 23 For since I came to Pharaoh to speak in thy name, he hath done evil to this people; neither hast thou delivered thy people at all.*5.23 neither…: Heb. delivering thou hast not delivered