1 *Apg 7:40. När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte."*32:1 Citeras av Stefanus i Apg 7:40.2 Då sade Aron till dem: "Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig."

3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 *Ps 106:19f. Han tog emot guldet och formade det med en mejsel*32:4formade det med en mejselAnnan översättning: "knöt in det i en säck". och gjorde av det en gjuten*32:4gjutenTroligen guldplätering över trästomme eftersom guldkalven senare brändes (vers 20). kalv*32:4kalvEn ungtjur, symbol för styrka och virilitet, som dyrkades i Egypten. Se även 1 Kung 12:28f.. Och de sade: "Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." 6 *1 Kor 10:7. Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.*32:6 Citeras av Paulus i 1 Kor 10:7.

7 *5 Mos 9:12f. Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: "Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." 9 Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk."

11 *5 Mos 9:26f, Ps 106:23. Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: "Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 *4 Mos 14:15f, Ps 85:4. Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 *1 Mos 12:7, 15:5, 22:16f, 26:4, 28:13f, Hebr 6:13f. Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt."

14 *Ps 106:23, Jer 18:7f, Amos 7:1f. Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15 *2 Mos 34:29. Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 *2 Mos 31:18. Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: "Det hörs krigsrop i lägret." 18 Men han svarade:

"Det är inte ljudet av segerrop,

och inte ljudet av nederlag.

Ljudet av sång är vad jag hör."

19 *5 Mos 9:17. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 *5 Mos 9:21. Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka*32:20brände … krossade … strödde … drickaEn total utplåning av guldkalven. Ett liknande sätt att totalt förinta en gudabild beskrivs i en ugaritisk text. det. 21 Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?" 22 Aron svarade: "Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv."

25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: "Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!" Då samlades alla leviterna kring honom, 27 *5 Mos 33:9. och han sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting." 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: "Invig er i dag*32:29Invig er i dagAndra handskrifter: "Ni har i dag invigt er". Se 5 Mos 33:9. till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse."

30 Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: "O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 *Ps 69:29, Dan 12:1, Rom 9:3. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i."

33 *Ps 69:29, Upp 3:5, 13:8, 20:12. Men Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd."

35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

1 And when the people saw that Moses delayed to come down out of the mount, the people gathered themselves together unto Aaron, and said unto him, Up, make us gods, which shall go before us; for as for this Moses, the man that brought us up out of the land of Egypt, we wot not what is become of him. 2 And Aaron said unto them, Break off the golden earrings, which are in the ears of your wives, of your sons, and of your daughters, and bring them unto me. 3 And all the people brake off the golden earrings which were in their ears, and brought them unto Aaron. 4 And he received them at their hand, and fashioned it with a graving tool, after he had made it a molten calf: and they said, These be thy gods, O Israel, which brought thee up out of the land of Egypt. 5 And when Aaron saw it, he built an altar before it; and Aaron made proclamation, and said, To morrow is a feast to the LORD. 6 And they rose up early on the morrow, and offered burnt offerings, and brought peace offerings; and the people sat down to eat and to drink, and rose up to play.

7 And the LORD said unto Moses, Go, get thee down; for thy people, which thou broughtest out of the land of Egypt, have corrupted themselves: 8 They have turned aside quickly out of the way which I commanded them: they have made them a molten calf, and have worshipped it, and have sacrificed thereunto, and said, These be thy gods, O Israel, which have brought thee up out of the land of Egypt. 9 And the LORD said unto Moses, I have seen this people, and, behold, it is a stiffnecked people: 10 Now therefore let me alone, that my wrath may wax hot against them, and that I may consume them: and I will make of thee a great nation. 11 And Moses besought the LORD his God, and said, LORD, why doth thy wrath wax hot against thy people, which thou hast brought forth out of the land of Egypt with great power, and with a mighty hand?*32.11 the LORD: Heb. the face of the LORD 12 Wherefore should the Egyptians speak, and say, For mischief did he bring them out, to slay them in the mountains, and to consume them from the face of the earth? Turn from thy fierce wrath, and repent of this evil against thy people. 13 Remember Abraham, Isaac, and Israel, thy servants, to whom thou swarest by thine own self, and saidst unto them, I will multiply your seed as the stars of heaven, and all this land that I have spoken of will I give unto your seed, and they shall inherit it for ever. 14 And the LORD repented of the evil which he thought to do unto his people.

15 And Moses turned, and went down from the mount, and the two tables of the testimony were in his hand: the tables were written on both their sides; on the one side and on the other were they written. 16 And the tables were the work of God, and the writing was the writing of God, graven upon the tables. 17 And when Joshua heard the noise of the people as they shouted, he said unto Moses, There is a noise of war in the camp. 18 And he said, It is not the voice of them that shout for mastery, neither is it the voice of them that cry for being overcome: but the noise of them that sing do I hear.*32.18 being…: Heb. weakness

19 And it came to pass, as soon as he came nigh unto the camp, that he saw the calf, and the dancing: and Moses’ anger waxed hot, and he cast the tables out of his hands, and brake them beneath the mount. 20 And he took the calf which they had made, and burnt it in the fire, and ground it to powder, and strawed it upon the water, and made the children of Israel drink of it.

21 And Moses said unto Aaron, What did this people unto thee, that thou hast brought so great a sin upon them? 22 And Aaron said, Let not the anger of my lord wax hot: thou knowest the people, that they are set on mischief. 23 For they said unto me, Make us gods, which shall go before us: for as for this Moses, the man that brought us up out of the land of Egypt, we wot not what is become of him. 24 And I said unto them, Whosoever hath any gold, let them break it off. So they gave it me: then I cast it into the fire, and there came out this calf.

25 And when Moses saw that the people were naked; (for Aaron had made them naked unto their shame among their enemies:)*32.25 their enemies: Heb. those that rose up against them 26 Then Moses stood in the gate of the camp, and said, Who is on the LORD’s side? let him come unto me. And all the sons of Levi gathered themselves together unto him. 27 And he said unto them, Thus saith the LORD God of Israel, Put every man his sword by his side, and go in and out from gate to gate throughout the camp, and slay every man his brother, and every man his companion, and every man his neighbour. 28 And the children of Levi did according to the word of Moses: and there fell of the people that day about three thousand men. 29 For Moses had said, Consecrate yourselves to day to the LORD, even every man upon his son, and upon his brother; that he may bestow upon you a blessing this day.*32.29 For Moses…: or, And Moses said, Consecrate yourselves to day to the LORD, because every man hath been against his brother, etc*32.29 Consecrate…: Heb. Fill your hands

30 And it came to pass on the morrow, that Moses said unto the people, Ye have sinned a great sin: and now I will go up unto the LORD; peradventure I shall make an atonement for your sin. 31 And Moses returned unto the LORD, and said, Oh, this people have sinned a great sin, and have made them gods of gold. 32 Yet now, if thou wilt forgive their sin—; and if not, blot me, I pray thee, out of thy book which thou hast written. 33 And the LORD said unto Moses, Whosoever hath sinned against me, him will I blot out of my book. 34 Therefore now go, lead the people unto the place of which I have spoken unto thee: behold, mine Angel shall go before thee: nevertheless in the day when I visit I will visit their sin upon them. 35 And the LORD plagued the people, because they made the calf, which Aaron made.