1 *1 Mos 42:25. Därefter befallde Josef sin husförvaltare: "Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2 Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd." Han gjorde som Josef hade sagt. 3 På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. 4 Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: "Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? 5 Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort."

6 När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem. 7 Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! 8 Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? 9 Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar." 10 Han svarade: "Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld."

11 Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. 12 Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. 13 Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

14 Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom. 15 Då sade Josef till dem: "Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?"

16 Juda svarade: "Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra." 17 Men Josef sade: "Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid."

18 Då steg Juda fram till honom och sade: "Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao. 19 *1 Mos 43:7. Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? 20 *1 Mos 42:13f. Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som fortfarande är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.

21 Då sade du till dina tjänare: Ta ner honom hit till mig så att jag får se honom med egna ögon. 22 Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. 23 Men du sade till dina tjänare: Om inte er yngste bror följer med er hit så får ni inte komma inför mitt ansikte.

24 När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. 25 Och när vår far sade: Res tillbaka och köp oss lite säd, 26 svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om inte vår yngste bror är med. 27 Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru födde mig två söner. 28 *1 Mos 37:33. En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. 29 Om ni tar ifrån mig den här också och det händer honom en olycka, så skickar ni ner mina grå hår med sorg i dödsriket.

30 Så om jag kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, 31 då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då skicka ner din tjänares, vår fars, grå hår med sorg i dödsriket. 32 Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har med honom hem igen ska jag vara en syndare inför min far i alla mina dagar.

33 Låt därför din tjänare stanna här hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom resa hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag klarar inte att se den sorg som då skulle drabba min far."

1 And he commanded the steward of his house, saying, Fill the men’s sacks with food, as much as they can carry, and put every man’s money in his sack’s mouth.*44.1 the steward…: Heb. him that was over his house 2 And put my cup, the silver cup, in the sack’s mouth of the youngest, and his corn money. And he did according to the word that Joseph had spoken. 3 As soon as the morning was light, the men were sent away, they and their asses. 4 And when they were gone out of the city, and not yet far off, Joseph said unto his steward, Up, follow after the men; and when thou dost overtake them, say unto them, Wherefore have ye rewarded evil for good? 5 Is not this it in which my lord drinketh, and whereby indeed he divineth? ye have done evil in so doing.*44.5 divineth: or, maketh trial?

6 And he overtook them, and he spake unto them these same words. 7 And they said unto him, Wherefore saith my lord these words? God forbid that thy servants should do according to this thing: 8 Behold, the money, which we found in our sacks’ mouths, we brought again unto thee out of the land of Canaan: how then should we steal out of thy lord’s house silver or gold? 9 With whomsoever of thy servants it be found, both let him die, and we also will be my lord’s bondmen. 10 And he said, Now also let it be according unto your words: he with whom it is found shall be my servant; and ye shall be blameless. 11 Then they speedily took down every man his sack to the ground, and opened every man his sack. 12 And he searched, and began at the eldest, and left at the youngest: and the cup was found in Benjamin’s sack. 13 Then they rent their clothes, and laded every man his ass, and returned to the city.

14 And Judah and his brethren came to Joseph’s house; for he was yet there: and they fell before him on the ground. 15 And Joseph said unto them, What deed is this that ye have done? wot ye not that such a man as I can certainly divine?*44.15 divine: or, make trial? 16 And Judah said, What shall we say unto my lord? what shall we speak? or how shall we clear ourselves? God hath found out the iniquity of thy servants: behold, we are my lord’s servants, both we, and he also with whom the cup is found. 17 And he said, God forbid that I should do so: but the man in whose hand the cup is found, he shall be my servant; and as for you, get you up in peace unto your father.

18 Then Judah came near unto him, and said, Oh my lord, let thy servant, I pray thee, speak a word in my lord’s ears, and let not thine anger burn against thy servant: for thou art even as Pharaoh. 19 My lord asked his servants, saying, Have ye a father, or a brother? 20 And we said unto my lord, We have a father, an old man, and a child of his old age, a little one; and his brother is dead, and he alone is left of his mother, and his father loveth him. 21 And thou saidst unto thy servants, Bring him down unto me, that I may set mine eyes upon him. 22 And we said unto my lord, The lad cannot leave his father: for if he should leave his father, his father would die. 23 And thou saidst unto thy servants, Except your youngest brother come down with you, ye shall see my face no more. 24 And it came to pass when we came up unto thy servant my father, we told him the words of my lord. 25 And our father said, Go again, and buy us a little food. 26 And we said, We cannot go down: if our youngest brother be with us, then will we go down: for we may not see the man’s face, except our youngest brother be with us. 27 And thy servant my father said unto us, Ye know that my wife bare me two sons: 28 And the one went out from me, and I said, Surely he is torn in pieces; and I saw him not since: 29 And if ye take this also from me, and mischief befall him, ye shall bring down my gray hairs with sorrow to the grave. 30 Now therefore when I come to thy servant my father, and the lad be not with us; seeing that his life is bound up in the lad’s life; 31 It shall come to pass, when he seeth that the lad is not with us, that he will die: and thy servants shall bring down the gray hairs of thy servant our father with sorrow to the grave. 32 For thy servant became surety for the lad unto my father, saying, If I bring him not unto thee, then I shall bear the blame to my father for ever. 33 Now therefore, I pray thee, let thy servant abide instead of the lad a bondman to my lord; and let the lad go up with his brethren. 34 For how shall I go up to my father, and the lad be not with me? lest peradventure I see the evil that shall come on my father.*44.34 come…: Heb. find my father