1 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen*8:4AraratbergenLigger i östra Turkiet mot gränsen till Armenien.. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.

6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva*8:7fkorp … duvaFåglar användes allmänt av sjömän för att avgöra var det fanns land. Korpar visade riktning mot land medan duvor visade om landet låg nära. flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.

13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 "Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 *1 Mos 1:22. Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden."

18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.

20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 *1 Mos 6:5, Jes 54:9, Matt 15:19. När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består

ska sådd och skörd,

köld och värme,

sommar och vinter,

dag och natt

aldrig upphöra."

1 And God remembered Noah, and every living thing, and all the cattle that was with him in the ark: and God made a wind to pass over the earth, and the waters asswaged; 2 The fountains also of the deep and the windows of heaven were stopped, and the rain from heaven was restrained; 3 And the waters returned from off the earth continually: and after the end of the hundred and fifty days the waters were abated.*8.3 continually: Heb. in going and returning

4 And the ark rested in the seventh month, on the seventeenth day of the month, upon the mountains of Ararat. 5 And the waters decreased continually until the tenth month: in the tenth month, on the first day of the month, were the tops of the mountains seen.*8.5 decreased…: Heb. were in going and decreasing

6 And it came to pass at the end of forty days, that Noah opened the window of the ark which he had made: 7 And he sent forth a raven, which went forth to and fro, until the waters were dried up from off the earth.*8.7 to…: Heb. in going forth and returning 8 Also he sent forth a dove from him, to see if the waters were abated from off the face of the ground; 9 But the dove found no rest for the sole of her foot, and she returned unto him into the ark, for the waters were on the face of the whole earth: then he put forth his hand, and took her, and pulled her in unto him into the ark.*8.9 pulled…: Heb. caused her to come 10 And he stayed yet other seven days; and again he sent forth the dove out of the ark; 11 And the dove came in to him in the evening; and, lo, in her mouth was an olive leaf pluckt off: so Noah knew that the waters were abated from off the earth. 12 And he stayed yet other seven days; and sent forth the dove; which returned not again unto him any more.

13 And it came to pass in the six hundredth and first year, in the first month, the first day of the month, the waters were dried up from off the earth: and Noah removed the covering of the ark, and looked, and, behold, the face of the ground was dry. 14 And in the second month, on the seven and twentieth day of the month, was the earth dried.

15 And God spake unto Noah, saying, 16 Go forth of the ark, thou, and thy wife, and thy sons, and thy sons’ wives with thee. 17 Bring forth with thee every living thing that is with thee, of all flesh, both of fowl, and of cattle, and of every creeping thing that creepeth upon the earth; that they may breed abundantly in the earth, and be fruitful, and multiply upon the earth. 18 And Noah went forth, and his sons, and his wife, and his sons’ wives with him: 19 Every beast, every creeping thing, and every fowl, and whatsoever creepeth upon the earth, after their kinds, went forth out of the ark.*8.19 kinds: Heb. families

20 And Noah builded an altar unto the LORD; and took of every clean beast, and of every clean fowl, and offered burnt offerings on the altar. 21 And the LORD smelled a sweet savour; and the LORD said in his heart, I will not again curse the ground any more for man’s sake; for the imagination of man’s heart is evil from his youth; neither will I again smite any more every thing living, as I have done.*8.21 a sweet…: Heb. a savour of rest or, satisfaction*8.21 for the imagination: or, through the imagination 22 While the earth remaineth, seedtime and harvest, and cold and heat, and summer and winter, and day and night shall not cease.*8.22 While…: Heb. As yet all the days of the earth