1 ✝ Och när folket klagade, misshagade det HERREN. Och när HERREN hörde det upptändes hans vrede. Och HERRENS eld bröt ut bland dem och förtärde dem som var i utkanten av lägret. 2 Då ropade folket till Mose och när Mose bad till HERREN slocknade elden. 3 Och han gav denna plats namnet Tabeera*, eftersom HERRENS eld hade brunnit bland dem. 4 ✝ Den blandade folkhop som följde dem greps av begär. Även Israels barn började på nytt gråta och sa: Vem ska ge oss kött att äta? 5 Vi kommer ihåg den fisk vi åt i Egypten så mycket vi ville, gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu är våra själar uttorkade, för här finns inget att se utom detta manna. 7 ✝ Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts*. 8 Folket gick omkring och samlade upp det och malde det på handkvarnen eller stötte det i morteln och kokade det i grytan och gjorde kakor av det och dess smak var som smaken av färsk olja. 9 När daggen föll om natten över lägret, föll också mannat över det. 10 Och Mose hörde hur folket grät i varje släkt, var och en vid ingången till sitt tält. Och HERRENS vrede upptändes mycket, och Mose blev också missnöjd. 11 Och Mose sa till HERREN. Varför har du bedrövat din tjänare, och varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon, eftersom du har lagt bördan av hela detta folk på mig? 12 Har jag avlat hela detta folk? Har jag fött dem, för att du skulle säga till mig: Bär dem i din famn, såsom en vårdare bär spädbarnet, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Varifrån ska jag få kött att ge åt allt detta folk? För de gråter inför mig och säger: Ge oss kött, så vi kan äta. 14 Jag klarar inte att bära allt detta folk ensam, eftersom det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, jag ber dig, om jag har funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände. 16 ✝ HERREN sa till Mose: Samla sjuttio män av Israels äldste åt mig, sådana som du vet är folkets äldste och förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet, så att de kan stå där tillsammans med dig. 17 ✝ Jag ska stiga ner och tala med dig där och jag ska ta av den Ande som är över dig och lägga på dem. De ska bära folkets börda tillsammans med dig, så att du slipper bära den ensam. 18 ✝ Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få äta kött, för ni har gråtit inför HERRENS öron och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? För i Egypten hade vi det bra. Därför ska HERREN ge er kött och ni ska få äta. 19 Inte bara en dag ska ni äta, inte heller två dagar, och inte fem dagar, inte heller tio dagar, och inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills det kommer ut genom näsan på er och ni äcklas av det. Därför att ni har föraktat HERREN, som är mitt ibland er, och gråtit inför honom och sagt: Varför drog vi ut från Egypten? 21 ✝ Mose sa: Folket som är med mig är 600 000 man till fots, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en hel månad! 22 Ska fåren och nötboskapen slaktas åt dem, så att det räcker till åt dem? Eller ska alla fiskar i havet samlas ihop åt dem, så att det räcker till åt dem? 23 ✝ HERREN sa till Mose: Har HERRENS arm blivit för kort? Du ska nu få se, om det jag har sagt ska hända dig eller inte. 24 Och Mose gick ut och talade om för folket vad HERREN hade sagt. Han samlade ihop sjuttio män av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet*. 25 ✝ Då steg HERREN ner i molnskyn och talade till honom och tog av den Ande som var över honom och gav åt de sjuttio äldste. Och det skedde, när Anden vilade över dem, att de profeterade, vilket de sedan inte upphörde* med. 26 Men två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre hette Medad. Och Anden vilade över dem, och de var bland de uppskrivna, men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27 Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose och sa: Eldad och Medad profeterar i lägret. 28 Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från sin ungdom, svarade och sa: Min herre, Mose, förbjud dem! 29 Men Mose sa till honom: Nitälskar du för mig? Om ändå allt HERRENS folk vore profeter och att HERREN ville låta sin Ande komma över dem! 30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med Israels äldste. 31 ✝ Då kom en stormvind ut från HERREN som förde med sig vaktlar* från havet och lät dem falla ner vid lägret, en dagsresa på den ena sidan och en dagsresa på den andra sidan runt hela lägret och omkring två alnar högt över marken. 32 Folket var uppe hela den dagen, hela natten och hela följande dag och samlade vaktlar. Det minsta som någon samlade var tio homer*, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. 33 ✝ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN slog folket med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava*, för där begravde man dem av folket som hade gripits av lystnad. 35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot och de stannade i Haserot.