1 Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. 2 ✝ Och alla Israels barn knotade mot Mose och mot Aron, och hela församlingen sa till dem: Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö i denna öken! 3 Varför har HERREN fört oss till detta land, för att falla för svärd och våra hustrur och våra barn ska bli tagna som byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten? 4 Och de sa till varandra: Låt oss välja en ledare och vända tillbaka till Egypten. 5 Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet. 6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade utforskat landet, rev sönder sina kläder 7 och talade till hela församlingen av Israels barn och sa: Det land som vi har vandrat igenom och utforskat är ett mycket gott land. 8 Om HERREN har behag till oss, ska han föra oss in i detta land och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9 Gör bara inte uppror mot HERREN, och var inte heller rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, och HERREN är med oss. Frukta inte för dem. 10 ✝ Men hela församlingen sa att man skulle stena dem med stenar. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 11 Och HERREN sa till Mose: Hur länge ska detta folk förakta mig, och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? 12 ✝ Jag ska slå dem med pest och utrota dem, och dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta. 13 Men Mose sa till HERREN: Sedan, när egyptierna får höra det, för du har med din kraft fört ut detta folk från dem, 14 ✝ så ska de berätta det för invånarna i detta land, att de har hört att du, HERRE, är mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem om dagen i en molnpelare och om natten i en eldpelare. 15 Nu, om du dödar allt detta folk som en man, då kommer hedningarna, som har hört ryktet om dig, att säga: 16 ✝ Därför att HERREN inte förmådde föra detta folk in i det land, som han med ed hade lovat dem, därför har han dödat dem i öknen. 17 Jag ber dig, må nu min Herres kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt: 18 ✝ HERREN är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärningar och överträdelser, men på intet sätt låter den skyldige bli ostraffad, utan söker fädernas missgärningar på barnen i tredje och fjärde led. 19 ✝ Jag ber dig, förlåt nu detta folks synder, enligt din stora nåd, såsom du har förlåtit detta folk från Egypten och ända hit. 20 Och HERREN sa: Jag har förlåtit dem efter ditt ord. 21 Men så sant jag lever så ska hela jorden vara full av HERRENS härlighet. 22 Eftersom alla dessa män har sett min härlighet och de under jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har satt mig på prov och inte lyssnat till min röst, 23 ✝ så ska sannerligen ingen av dem få se det land som jag med ed har lovat deras fäder, och inte heller någon av dem som har föraktat mig ska få se det. 24 ✝ Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har följt mig helt och fullt. Därför ska jag föra honom in i det land där han har varit, och hans ättlingar ska ärva det. 25 Nu bor amalekiterna och kananeerna i dalen. I morgon ska ni vända er åt annat håll och dra bort till öknen, längs vägen mot Röda havet. 26 Och HERREN talade till Mose och till Aron och sa: 27 Hur länge ska jag behöva stå ut med denna onda församling, som klagar mot mig? Jag har hört Israels barns klagande, som de klagar mot mig. 28 Säg till dem: Så sant jag lever, säger HERREN, såsom ni själva har sagt inför mina öron, så ska jag göra med er. 29 ✝ I denna öken ska era döda kroppar falla. Alla som blivit mönstrade av er, efter ert totala antal från tjugo års ålder och uppåt, som har knotat mot mig. 30 Sannerligen, ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Men era barn, som ni sa skulle bli fiendens byte, ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. 32 Men när det gäller er, så ska era döda kroppar falla här i öknen. 33 ✝ Och era barn ska vandra i öknen i fyrtio år och de ska bära straffet för er otrohet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. 34 Efter antalet av de dagar som ni utforskade landet, fyrtio dagar, ska ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni ska få erfara att jag har tagit min hand* ifrån er. 35 Jag, HERREN, har talat: Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling, som har samlat ihop sig mot mig. I denna öken ska de förgås, där ska de dö. 36 Och de män som Mose hade sänt i väg för att utforska landet, och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att sprida ett falskt rykte om landet, 37 dessa män som hade spritt onda rykten om landet, dog genom en hemsökelse inför HERREN. 38 Men av de män som hade gått för att utforska landet, överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son. 39 Och Mose berättade detta för alla Israels barn, och folket sörjde mycket. 40 ✝ De steg tidigt upp följande morgon och gick upp till bergshöjden och sa: Se, här är vi. Vi vill dra upp till den plats som HERREN har talat om, för vi har syndat. 41 Men Mose sa: Varför vill ni nu överträda HERRENS befallning? Det kommer inte lyckas. 42 Ge er inte av dit upp, så att ni inte blir slagna inför era fiender, för HERREN är inte med er. 43 För amalekiterna och kananeerna ska möta er där, och ni kommer att falla för svärd. Eftersom ni har vänt er bort från HERREN, därför ska HERREN inte vara med er. 44 ✝ I sitt övermod drog de ändå upp mot bergsbygden, men HERRENS förbundsark och Mose lämnade inte lägret. 45 Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och förföljde dem ända till Horma.