1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»

4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;

6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.

8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.

14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.

16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

1 'n Gebed van Moses, die man van God. Here, U was vir ons 'n toevlug van geslag tot geslag.

2 Voordat die berge gebore was en U die aarde en die wêreld voortgebring het, ja, van ewigheid tot ewigheid is U God.

3 U laat die mens terugkeer tot stof en sê: Keer terug, o mensekinders!

4 Want duisend jaar is in u oë soos die dag van gister as dit verbyskiet, en soos 'n nagwaak.

5 Weggespoel het U hulle; hulle word 'n slaap; in die môre is hulle soos die gras wat weer uitspruit:

6 in die môre bloei dit en spruit weer uit; in die aand sny 'n mens dit af, en dit verdor.

7 Want ons vergaan deur u toorn, en deur u grimmigheid word ons verskrik.

8 U stel ons ongeregtighede voor U, ons verborge sondes in die lig van u aangesig.

9 Want al ons dae gaan verby deur u grimmigheid, ons bring ons jare deur soos 'n gedagte.

10 Die dae van ons jare -- daarin is sewentig jaar, of as ons baie sterk is, tagtig jaar; en die uitnemendste daarvan is moeite en verdriet; want gou gaan dit verby, en ons vlieg daarheen.

11 Wie ken die sterkte van u toorn en u grimmigheid, ooreenkomstig die vrees wat aan U verskuldig is?

12 Leer ons om ons dae so te tel dat ons 'n wyse hart mag bekom!

13 Keer terug, HERE! Tot hoe lank? En ontferm U oor u knegte.

14 Versadig ons in die môre met u goedertierenheid, sodat ons kan jubel en bly wees in al ons dae.

15 Maak ons bly na die dae waarin U ons verdruk het, na die jare waarin ons onheil gesien het.

16 Laat u werk vir u knegte sigbaar word en u heerlikheid oor hulle kinders.

17 En laat die lieflikheid van die HERE onse God oor ons wees, en bevestig die werk van ons hande oor ons, ja, die werk van ons hande, bevestig dit!