1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

1 By the rivers of Babylon we were seated, weeping at the memory of Zion,

2 Hanging our instruments of music on the trees by the waterside.

3 For there those who had taken us prisoners made request for a song; and those who had taken away all we had gave us orders to be glad, saying, Give us one of the songs of Zion.

4 How may we give the Lord's song in a strange land?

5 If I keep not your memory, O Jerusalem, let not my right hand keep the memory of its art.

6 If I let you go out of my thoughts, and if I do not put Jerusalem before my greatest joy, let my tongue be fixed to the roof of my mouth.

7 O Lord, keep in mind against the children of Edom the day of Jerusalem; how they said, Let it be uncovered, uncovered even to its base.

8 O daughter of Babylon, whose fate is destruction; happy is the man who does to you what you have done to us.

9 Happy is the man who takes your little ones, crushing them against the rocks.