1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.

1 Maschil. Of Asaph. Give ear, O my people, to my law; let your ears be bent down to the words of my mouth.

2 Opening my mouth I will give out a story, even the dark sayings of old times;

3 Which have come to our hearing and our knowledge, as they were given to us by our fathers.

4 We will not keep them secret from our children; we will make clear to the coming generation the praises of the Lord and his strength, and the great works of wonder which he has done.

5 He put up a witness in Jacob, and made a law in Israel; which he gave to our fathers so that they might give knowledge of them to their children;

6 So that the generation to come might have knowledge of them, even the children of the future, who would give word of them to their children;

7 So that they might put their hope in God, and not let God's works go out of their minds, but keep his laws;

8 And not be like their fathers, a stiff-necked and uncontrolled generation; a generation whose heart was hard, whose spirit was not true to God.

9 The children of Ephraim, armed with bows, were turned back on the day of the fight.

10 They were not ruled by God's word, and they would not go in the way of his law;

11 They let his works go out of their memory, and the wonders which he had made them see.

12 He did great works before the eyes of their fathers, in the land of Egypt, in the fields of Zoan.

13 The sea was cut in two so that they might go through; the waters were massed together on this side and on that.

14 In the daytime he was guiding them in the cloud, and all through the night with a light of fire.

15 The rocks of the waste land were broken by his power, and he gave them drink as out of the deep waters.

16 He made streams come out of the rock; and waters came flowing down like rivers.

17 And they went on sinning against him even more, turning away from the Most High in the waste land;

18 Testing God in their hearts, requesting meat for their desire.

19 They said bitter words against God, saying, Is God able to make ready a table in the waste land?

20 See, the rock was cut open by his power, so that the water came rushing out, and overflowing streams; is he able to give us bread? is he able to get meat for his people?

21 So these things came to the Lord's ears, and he was angry; and a fire was lighted against Jacob, and wrath came up against Israel;

22 Because they had no faith in God, and no hope in his salvation.

23 And he gave orders to the clouds on high, and the doors of heaven were open;

24 And he sent down manna like rain for their food, and gave them the grain of heaven.

25 Man took part in the food of strong ones; he sent them meat in full measure.

26 He sent an east wind from heaven, driving on the south wind by his power.

27 He sent down meat on them like dust, and feathered birds like the sand of the sea,

28 And he let it come down into their resting-place, round about their tents.

29 So they had food and were full; for he gave them their desire;

30 But they were not turned from their desires; and while the food was still in their mouths,

31 The wrath of God came on them, and put to death the fattest of them, and put an end to the young men of Israel.

32 For all this they went on sinning even more, and had no faith in his great wonders.

33 So their days were wasted like a breath, and their years in trouble.

34 When he sent death on them, then they made search for him; turning to him and looking for him with care;

35 In the memory that God was their Rock, and the Most High God their saviour.

36 But their lips were false to him, and their tongues were untrue to him;

37 And their hearts were not right with him, and they did not keep their agreement with him.

38 But he, being full of pity, has forgiveness for sin, and does not put an end to man: frequently turning back his wrath, and not being violently angry.

39 So he kept in mind that they were only flesh; a breath which is quickly gone, and will not come again.

40 How frequently did they go against him in the waste land, and give him cause for grief in the dry places!

41 Again they put God to the test, and gave pain to the Holy One of Israel.

42 They did not keep in mind the work of his hand, or the day when he took them from the power of their haters;

43 How he had done his signs in Egypt, and his wonders in the field of Zoan;

44 So that their rivers were turned to blood, and they were not able to get drink from their streams.

45 He sent different sorts of flies among them, poisoning their flesh; and frogs for their destruction.

46 He gave the increase of their fields to worms, the fruits of their industry to the locusts.

47 He sent ice for the destruction of their vines; their trees were damaged by the bitter cold.

48 Ice was rained down on their cattle; thunderstorms sent destruction among the flocks.

49 He sent on them the heat of his wrath, his bitter disgust, letting loose evil angels among them.

50 He let his wrath have its way; he did not keep back their soul from death, but gave their life to disease.

51 He gave to destruction all the first sons of Egypt; the first-fruits of their strength in the tents of Ham;

52 But he took his people out like sheep, guiding them in the waste land like a flock.

53 He took them on safely so that they had no fear; but their haters were covered by the sea.

54 And he was their guide to his holy land, even to the mountain, which his right hand had made his;

55 Driving out nations before them, marking out the line of their heritage, and giving the people of Israel their tents for a resting-place.

56 But they were bitter against the Most High God, testing him, and not keeping his laws;

57 Their hearts were turned back and untrue like their fathers; they were turned to one side like a twisted bow.

58 They made him angry with their high places; moving him to wrath with their images.

59 When this came to God's ears he was very angry, and gave up Israel completely;

60 So that he went away from the holy place in Shiloh, the tent which he had put among men;

61 And he let his strength be taken prisoner, and gave his glory into the hands of his hater.

62 He gave his people up to the sword, and was angry with his heritage.

63 Their young men were burned in the fire; and their virgins were not praised in the bride-song.

64 Their priests were put to death by the sword, and their widows made no weeping for them.

65 Then was the Lord like one awaking from sleep, and like a strong man crying out because of wine.

66 His haters were turned back by his blows and shamed for ever.

67 And he put the tent of Joseph on one side, and took not the tribe of Ephraim;

68 But he took the tribe of Judah for himself, and the mountain of Zion, in which he had pleasure.

69 And he made his holy place like the high heaven, like the earth which is fixed by him for ever.

70 He took David to be his servant, taking him from the place of the flocks;

71 From looking after the sheep which were giving milk, he took him to give food to Jacob his people, and to Israel his heritage.

72 So he gave them food with an upright heart, guiding them by the wisdom of his hands.