1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

1 Jie vargino mane nuo pat jaunystės,­tesako Izraelis,­2 jie vargino mane nuo pat jaunystės, tačiau nenugalėjo.3 Artojai ant mano nugaros arė, išvarydami ilgas vagas.4 Bet teisusis Viešpats nedorėlių pančius sutraukė.5 Tesusigėsta ir pasitraukia visi, kurie nekenčia Siono.6 Tebūna jie kaip stogo žolė, kuri, dar neužaugusi, nuvysta;7 nesusirenka iš jos net sauja pjovėjui nei mažiausias pėdas rišėjui.8 Praeiviai, eidami pro šalį, nesako jiems: "Tepalaimina tave Viešpats. Mes laiminame tave Viešpaties vardu".