1 Dávidé. énekkel áldlak az istenek elõtt.

2 Szent templomod felé hajolok, s magasztalom nevedet kegyelmedért és igazságodért; mert minden neveden felül felmagasztalád a te beszédedet.

3 Mikor kiáltottam, meghallgattál engem, felbátorítottál engem, lelkemben erõ [támadt.]

4 Magasztal téged, Uram, e földnek minden királya, mikor meghallják szádnak beszédeit,

5 És énekelnek az Úrnak útairól, mert nagy az Úr dicsõsége!

6 Noha felséges az Úr, mégis meglátja az alázatost, a kevélyt pedig távolról ismeri.

7 Ha nyomorúságban vergõdöm, megelevenítesz; ellenségeim haragja ellen kinyújtod kezedet, és a te jobbkezed megment engemet.

8 Elvégzi értem az Úr. Uram, a te kegyelmed örökkévaló: ne hagyd el a te kezeidnek alkotásait!

1 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.

2 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.

3 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.

4 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.

5 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.

6 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.

7 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.

8 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.