1 Dávid miktámja.

2 Ezt mondom az Úrnak: Én Uram vagy te; feletted való jóm nincsen.

3 A szentekben, a kik e földön vannak és a felségesekben, bennök van minden gyönyörûségem.

4 Megsokasodnak fájdalmaik, a kik más [isten után] sietnek; nem áldozom meg véres italáldozatjokat és nem veszem nevöket ajkaimra.

5 Az Úr az én osztályos részem és poharam; te támogatod az én sorsomat.

6 Az én részem kies helyre esett, nyilván szép örökség jutott nékem.

7 Áldom az Urat, a ki tanácsot adott nékem; még éjjel is oktatnak engem az én veséim.

8 Az Úrra néztem szüntelen; mert jobb kezem felõl van, meg nem rendülök.

9 Azért örül az én szívem és örvendez az én lelkem; testem is biztosságban lakozik.

10 Mert nem hagyod lelkemet a Seolban; nem engeded, hogy a te szented rothadást lásson.

11 Te tanítasz engem az élet ösvényére, teljes öröm van tenálad; a te jobbodon gyönyörûségek vannak örökké.

1 En sång av David. Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig.

2 Jag säger till HERREN: »Du är ju Herren; för mig finnes intet gott utom dig;

3 de heliga som finnas i landet, de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

4 Men de som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor; jag vill icke offra deras drickoffer av blod eller taga deras namn på mina läppar.

5 HERREN är min beskärda del och bägare; du är den som uppehåller min arvedel.

6 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl.

7 Jag vill lova HERREN, ty han giver mig råd; ännu om natten manar mig mitt innersta.

8 Jag har haft HERREN för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla.

9 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet.

10 Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven.

11 Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.