1 ✝ Från Sittim sände Josua, Nuns son, i hemlighet ut två män som spejare och sa: Gå och undersök landet och Jeriko. De gav sig iväg och kom in i ett hus till en prostituerad kvinna som hette Rahab och där lade de sig att vila. 2 Och man berättade för kungen i Jeriko och sa: Se, i natt har några män från Israels barn kommit hit för att utforska landet. 3 Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sa: Lämna ut de män som har kommit till dig och tagit in i ditt hus, för de har kommit för att utforska hela landet. 4 Men kvinnan tog de båda männen och gömde dem och sa så här: Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. 5 Och det hände när porten skulle stängas, efter att det hade blivit mörkt, att männen gick ut och jag vet inte vart de gick. Skynda er att följa efter dem, så hinner ni ifatt dem. 6 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade lagt ut på taket. 7 Männen tog upp jakten på dem i riktning mot Jordan, åt vadställena till. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängde de porten. 8 Men innan männen hade lagt sig, gick hon upp till dem på taket 9 ✝ och sa till männen: Jag vet, att HERREN har gett landet åt er och att en skräck för er har fallit över oss och modet sviker alla som bor i landet på grund av er. 10 ✝ För vi har hört hur HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut för er, när ni drog ut ur Egypten och vad ni gjorde med de två amoreiska kungarna, Sihon och Og, på andra sidan Jordan, som ni fullständigt förintade. 11 ✝ Och så snart vi hörde detta blev våra hjärtan modlösa. På grund av er är det ingen kvar som har något mod, för HERREN, er Gud, han är Gud uppe i himlen och nere på jorden. 12 ✝ Lova mig därför nu, jag ber er, med ed vid HERREN, att eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, ska ni också visa barmhärtighet mot min fars hus och ge mig ett säkert tecken på det, 13 och att ni låter min far, min mor, mina bröder och mina systrar leva och alla som tillhör dem, och räddar våra liv från döden. 14 Och männen svarade henne: Vi svarar för er med våra egna liv, om ni inte förråder vårt ärende. Och det ska ske, när HERREN har gett oss landet, att vi ska visa dig godhet och trohet. 15 Sedan släppte hon ner dem med ett rep genom fönstret, för hennes hus låg i stadsmuren och hon bodde i själva stadsmuren. 16 Och hon sa till dem: Bege er upp i bergen så att de som förföljer er inte träffar på er. Göm er där i tre dagar tills de som förföljer er har återvänt. Sedan kan ni fortsätta er färd. 17 Då sa männen till henne: Vi kan bli lösta från den ed som du har tagit av oss. 18 Se, när vi kommer in i landet, ska du binda detta scharlakansröda snöre i fönstret som du släppte ner oss genom och du ska samla din far, din mor, dina bröder och alla som tillhör din fars hus hemma hos dig. 19 ✝ Och det ska ske, att om någon går ut genom dörrarna till ditt hus och ut på gatan, ska hans blod komma över hans huvud och vi är utan skuld. Men om någon bär hand på en av dem som är i ditt hus, så ska dennes blod komma över vårt huvud. 20 Och om du berättar om detta vårt ärende, då är vi lösta från den ed som du har tagit av oss. 21 Då sa hon: Låt det bli som ni har sagt. Så sände hon iväg dem och de gav sig av. Och hon band det scharlakansröda snöret i fönstret. 22 Och de gav sig i väg och gick upp i bergen och blev kvar där i tre dagar tills förföljarna återvänt. Förföljarna sökte dem överallt längs vägen men fann dem inte. 23 Så vände de två männen tillbaka och gick ner från bergen och gick över och kom till Josua, Nuns son, och berättade för honom allt som hade hänt dem. 24 Och de sa till Josua: Sannerligen, HERREN har gett oss hela landet i våra händer, för alla som bor i landet är förskräckta för oss.