1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----

48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

1 Halleluja! Kiittäkää Herraa! Hän on hyvä, iäti kestää hänen armonsa.

2 Kuka voi sanoiksi pukea Herran voimateot, kuka voi häntä kyllin ylistää?

3 Onnellisia ne, jotka elävät vanhurskaasti, jotka aina tekevät niin kuin oikein on.

4 Herra, sinä olet armollinen kansallesi -- muistathan myös minua! Auta minua, ota minut huomaasi,

5 että saisin kokea valittujesi onnen, että saisin iloita, kun sinun kansasi iloitsee, ja ylistää osaani sinun omiesi kanssa.

6 Me olemme tehneet syntiä, niin kuin isämmekin, pahoin me olemme tehneet, eläneet jumalattomasti.

7 Kun isämme olivat Egyptissä, he eivät ymmärtäneet sinun tunnustekojasi. Vaikka monin tavoin osoitit uskollisuutesi, he eivät sitä mieleensä painaneet. Kaislamerellä he kapinoivat sinua vastaan.

8 Mutta Herra pelasti heidät, nimensä kunnian tähden, hän osoitti voimansa ja suuruutensa.

9 Hän käski Kaislamerta, ja se kuivui, ja hän kuljetti heidät syvyyksien halki, merenpohjaa pitkin kuin aavikkotietä.

10 Hän pelasti heidät vainoojien käsistä, vapautti heidät vihollisen vallasta.

11 Vedet peittivät heidän ahdistajansa, ainoakaan ei jäänyt henkiin.

12 Silloin isämme uskoivat hänen sanansa ja lauloivat hänelle kiitosta.

13 Mutta kohta he taas unohtivat hänen tekonsa, eivät odottaneet hänen neuvojaan.

14 Autiomaassa he kävivät ahnaiksi ja koettelivat Jumalaa.

15 Hän antoi heille, mitä he pyysivät, mutta istutti heihin hivuttavan taudin.

16 Leirissä kansa alkoi kadehtia Moosesta ja Aaronia, Jumalan pyhää.

17 Silloin maa aukeni ja nieli Datanin, hautasi alleen Abiramin joukon.

18 Tuli leimahti leirin keskellä, liekki poltti jumalattomat.

19 Horebin juurella he valoivat sonnin ja kumarsivat tekemäänsä patsasta.

20 He vaihtoivat Herran, Kunniansa, ruohoa syövän naudan kuvaan.

21 He unohtivat Jumalan, pelastajansa, hänet, joka teki suuria Egyptissä,

22 Haamin maassa ihmeellisiä töitä, pelottavia tekoja Kaislamerellä.

23 Vihassaan Herra aikoi hävittää heidät, mutta Mooses, hänen valittunsa, astui hänen eteensä ja suojeli heitä, taivutti hänet säästämään kansan.

24 He väheksyivät ihanaa maata, he eivät uskoneet Herran sanaa

25 vaan nurisivat teltoissaan eivätkä tahtoneet totella Herraa.

26 Silloin Herra kohotti kätensä tuhotakseen heidät autiomaassa

27 ja heittääkseen heidän lapsensa kansojen sekaan, hajalle vieraisiin maihin.

28 He antautuivat palvelemaan Baal-Peoria ja söivät kuolleille kuville tuotuja uhreja.

29 He vihastuttivat Herran teoillaan, ja siksi vitsaus iski heihin.

30 Mutta kansan keskeltä nousi Pinehas -- hän langetti tuomion, ja vitsaus väistyi.

31 Tämän tähden hänet katsotaan vanhurskaaksi, iäti, polvesta polveen.

32 Meribassa, missä vedet virtasivat, he vihastuttivat Herran. Mooses joutui kärsimään heidän takiaan,

33 kun he saivat hänet menettämään malttinsa ja hän puhui sanojaan punnitsematta.

34 He eivät hävittäneet kansoja, jotka Herra oli käskenyt hävittää,

35 vaan veljeilivät vieraiden kansojen kanssa ja ottivat oppia niiden menoista.

36 He palvoivat vieraita jumalia ja joutuivat niiden pauloihin.

37 He uhrasivat poikiaan ja tyttäriään hengille,

38 poikiensa ja tyttäriensä veren he uhrasivat Kanaanin jumalille. He vuodattivat viatonta verta, ja maa saastui.

39 He tahrasivat itsensä teoillaan, kun he olivat uskottomia Herralle.

40 Niin Herran viha syttyi, hän ei enää sietänyt omaa kansaansa.

41 Hän antoi sen vieraiden kansojen käsiin, vihamiesten orjuuteen.

42 Viholliset ahdistivat israelilaisia, ja heidän oli nöyrryttävä vieraiden valtaan.

43 Yhä uudestaan Herra pelasti heidät. Silti he kapinoivat ja toimivat halujensa mukaan, vajosivat syntiin yhä syvemmälle.

44 Mutta Herra näki heidän ahdinkonsa ja kuuli heidän avunhuutonsa.

45 Hän muisti liittonsa ja armahti heitä, osoitti suuren laupeutensa.

46 Hän taivutti heille suopeiksi ne, jotka olivat vieneet heidät vankeuteen.

47 Pelasta meidät, Herra, meidän Jumalamme, saata meidät yhteen kansojen keskeltä! Silloin saamme ylistää pyhää nimeäsi ja riemuiten kiittää sinua.

48 Ylistetty olkoon Herra, Israelin Jumala, iankaikkisesta iankaikkiseen! Koko kansa sanokoon: Aamen. Halleluja!