1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

1 Virtojen varsilla Babyloniassa me istuimme ja itkimme, kun muistimme Siionia.

2 Rannan pajuihin me ripustimme lyyramme.

4 Kuinka voisimme laulaa Herran lauluja vieraalla maalla?

5 Jerusalem, jos sinut unohdan, kadotkoon käteni voima!

6 Tarttukoon kieleni kitalakeen, ellen sinua muista, ellen pidä ylimpänä ilonani sinua, Jerusalem!

8 Ja sinä Babylon, tuhoon tuomittu nainen! Hyvin tekee se, joka sinulle kostaa sen minkä meille teit.

9 Hyvin tekee se, joka tarttuu lapsiisi ja lyö ne murskaksi kallioon!