1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

8 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

1 Virsi, jonka Daavid lauloi ollessaan luolassa. Rukous. (H142:2)Minä korotan ääneni ja huudan avuksi Herraa. Minä korotan ääneni ja etsin apua Herralta.

2 (H142:3)Hänelle minä kannan huoleni, hänelle kerron, mikä minua painaa.

3 (H142:4)Voimani ovat lopussa, mutta sinä näet jokaisen askeleeni. Tielle, jota kuljen, on viritetty ansa minua varten.

4 (H142:5)Katso minua, niin näet, että olen vailla puoltajaa. Minulla ei ole turvapaikkaa, kukaan ei välitä siitä miten minun käy.

5 (H142:6)Herra, sinua minä huudan avukseni. Minä sanon: sinä olet turvani, minun perintöosani elävien maassa.

6 (H142:7)Kuule, kuinka vaikeroin, en jaksa enää! Vapauta minut vainoojieni käsistä! He ovat minua vahvempia.

7 (H142:8)Olen satimessa -- pelasta minut, niin saan kiittää sinun nimeäsi. Ystävät kokoontuvat ympärilleni, kun pidät minusta huolen.