1 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
1 Asafin virsi. Jumala, miksi olet hylännyt meidät ainiaaksi, miksi vihasi hehkuu omaa laumaasi vastaan?
2 Muista kansaasi, jonka kauan sitten itsellesi ostit, jonka lunastit omaksesi, muista Siionin vuorta, asuinsijaasi.
3 Suuntaa askeleesi lohduttomille raunioille: vihollinen on raiskannut kaiken pyhäkössäsi.
4 Vihollisesi ovat riehuneet sinun pyhällä paikallasi, he ovat pystyttäneet sinne omat voitonmerkkinsä.
5 Kerran he olivat kirveillä kaataneet vuorten tiheät metsät,
6 ja nyt he kirvein ja kangin pirstoivat temppelin puuleikkaukset.
7 He sytyttivät sinun temppelisi tuleen, saastuttivat ja hävittivät maan tasalle sinun nimesi asunnon.
9 Emme ole enää nähneet ennusmerkkejä, meillä ei enää ole profeettoja, ei ketään, joka tietäisi, kuinka kauan tätä jatkuu.
10 Jumala, kuinka kauan vihollinen saa herjata, saako vihollinen häväistä nimeäsi iäti?
11 Miksi pidättelet kättäsi? Kohota oikea kätesi ja tee hävityksestä loppu!
12 Jumala, jo ammoisista ajoista sinä olet ollut kuninkaani, sinä teet suuria tekoja kaikkialla.
13 Sinä hämmensit voimallasi meren, sinä murskasit merihirviöiden päät.
14 Itsensä Leviatanin päät sinä musersit ja ruhon annoit petojen ruoaksi.
15 Sinä puhkaisit kuohumaan lähteet ja purot, sinä kuivasit ehtymättömät virrat.
16 Sinun on päivä ja sinun on yö, olet pannut paikoilleen auringon ja kuun.
17 Sinä olet määrännyt kaikki maan rajat, sinä olet luonut kesän ja talven.
18 Muista, Herra, että vihollinen on herjannut, että tuo mieletön kansa on häpäissyt nimeäsi.
19 Älä jätä petojen armoille niitä, jotka sinua ylistävät, säästä köyhien palvelijoittesi henki.
20 Älä unohda liittoasi, kun väkivalta pesii maan pimennoissa.
21 Älä salli sorretun kääntyä pois apua saamatta, kurja ja köyhä ylistäkööt sinun nimeäsi.
22 Nouse, Jumala! Tämä on sinun asiasi, vie se voittoon! Muista, että mielettömät pilkkaavat sinua kaiken päivää.
23 Kuule, miten vihollisesi huutavat, miten vastustajiesi raivo alati yltyy.