1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

1 »Danket dem Herrn, denn er ist gütig, denn seine Gnade währt ewig!«

2 So sollen sagen die Erlösten des HERRN, die er aus der Hand des Feindes erlöst

3 und die er aus den Ländern zusammengebracht hat, vom Aufgang und vom Niedergang, von Mitternacht und vom Meer,

4 die irregingen in der Wüste, auf ungebahntem Weg und keine Stadt fanden, wo sie wohnen konnten,

5 hungrig und durstig, daß ihre Seele in ihnen verschmachtete.

6 Da schrieen sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten

7 und führte sie auf den rechten Weg, daß sie zu einer bewohnten Stadt gelangten,

8 die sollen dem HERRN danken für seine Gnade und für seine Wunder an den Menschenkindern,

9 daß er die durstige Seele getränkt und die hungernde Seele mit Gutem gesättigt hat!

10 Die in Finsternis und Todesschatten saßen, gebunden in Elend und Eisen,

11 weil sie den Geboten Gottes widerstrebt und den Rat des Höchsten verachtet hatten,

12 so daß er ihr Herz durch Strafe beugte, daß sie dalagen und ihnen niemand half.

13 Da schrieen sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten,

14 und führte sie aus Finsternis und Todesschatten heraus und zerriß ihre Bande,

15 die sollen dem HERRN danken für seine Gnade und für seine Wunder an den Menschenkindern,

16 daß er eherne Türen zerbricht und eiserne Riegel zerschlägt!

17 Die Toren, die wegen ihrer Übertretung und um ihrer Missetaten willen geplagt wurden,

18 daß ihrer Seele vor aller Nahrung ekelte und sie nahe waren den Pforten des Todes.

19 Da schrieen sie zum HERRN in ihrer Not, und er rettete sie aus ihren Ängsten.

20 Er sandte sein Wort und machte sie gesund und ließ sie ihren Gräbern entrinnen,

21 die sollen dem HERRN danken für seine Gnade und für seine Wunder an den Menschenkindern,

22 sollen ihm Dankopfer bringen und seine Taten jubelnd erzählen!

23 Die in Schiffen sich aufs Meer begaben und Handel trieben auf großen Wassern,

24 die des HERRN Werke sahen und seine Wunder auf hoher See,

25 wenn er sprach und einen Sturmwind erregte, der die Wellen in die Höhe warf,

26 daß sie emporfuhren gen Himmel und hinabfuhren zur Tiefe und ihre Seele vor Angst verging;

27 daß sie wirbelten und schwankten wie Trunkene, und alle ihre Weisheit dahin war.

28 Da schrieen sie zum HERRN in ihrer Not, und er führte sie heraus aus ihren Ängsten;

29 er stillte den Sturm, daß er schwieg und die Wellen sich beruhigten;

30 und jene wurden froh, daß sie sich legten; und er führte sie an das erwünschte Gestade,

31 die sollen dem HERRN danken für seine Gnade und für seine Wunder an den Menschenkindern

32 und sollen ihn erheben in der Versammlung des Volkes und im Kreise der Ältesten ihn rühmen!

33 Er machte Ströme zur Wüste und ließ Wasserquellen vertrocknen;

34 fruchtbares Land wurde zur Salzwüste wegen der Bosheit derer, die es bewohnten.

35 Er machte aber auch die Wüste zum Wasserteich und dürres Land zu Wasserquellen.

36 Und er ließ Hungrige daselbst wohnen, und sie gründeten eine bewohnte Stadt;

37 und sie säten Äcker an und pflanzten Weinberge und hatten von den Früchten einen schönen Ertrag;

38 und er segnete sie, daß sie sich stark mehrten, und auch ihres Viehs machte er nicht wenig,

39 nachdem sie vermindert worden waren und gedemütigt durch den Druck des Unglücks und Kummers,

40 als er Verachtung auf die Fürsten goß und sie irregehen ließ in unwegsamer Wildnis;

41 aber er erhob den Armen aus dem Elend und machte die Geschlechter wie Schafherden.

42 Die Redlichen sollen es sehen und sich freuen, und alle Bosheit soll ihr Maul verschließen!

43 Wer weise ist, der beobachte solches und merke sich die Gnadenerweisungen des HERRN!