1 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

2 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

3 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

4 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

7 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

8 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.

9 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

11 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

12 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

1 Dem Vorsänger. »Verdirb nicht.« Eine Denkschrift Davids; als er vor Saul in die Höhle floh.

2 Sei mir gnädig, o Gott, sei mir gnädig; denn bei dir birgt sich meine Seele, und unter dem Schatten deiner Flügel nehme ich Zuflucht, bis das Unglück vorüber ist.

3 Ich rufe zu Gott, dem Allerhöchsten, zu Gott, der wohltut an mir.

4 Er wird mir vom Himmel Rettung senden, zum Hohn machen den, der wider mich schnaubt. (Pause.) Gott wird seine Gnade und Wahrheit senden.

5 Meine Seele ist mitten unter Löwen, ich liege zwischen Feuerbränden, wohne unter Menschenkindern, deren Zähne Speere und Pfeile und deren Zungen scharfe Schwerter sind.

6 Erhebe dich, o Gott, über den Himmel, über die ganze Erde deine Herrlichkeit!

7 Sie haben meinen Füßen ein Netz gestellt, meine Seele niedergebeugt; sie höhlten eine Grube aus, fielen aber selbst hinein! (Pause.)

8 Mein Herz ist bereit, o Gott, mein Herz ist bereit, ich will singen und spielen.

9 Wache auf, meine Ehre, Psalter und Harfe, wacht auf! Ich will mit dem Morgenrot erwachen.

10 Herr, ich will dich preisen unter den Völkern, ich will dir lobsingen unter den Leuten;

11 denn deine Gnade ist groß; sie reicht bis zum Himmel, und deine Wahrheit bis zu den Wolken!

12 Erhebe dich, o Gott, über den Himmel, über die ganze Erde deine Herrlichkeit!