1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

1 Dem Vorsänger. Von den Kindern Korahs. Ein Psalm.

2 Höret dies, ihr Völker alle, merket doch auf, alle Bewohner der Welt,

3 ihr Kinder des Volkes und Herrensöhne, alle miteinander, reich und arm!

4 Mein Mund soll Weisheit reden und das Dichten meines Herzens verständig sein.

5 Ich will einem Spruche lauschen und beim Harfenspiel mein Rätsel lösen.

6 Warum sollte ich mich fürchten zur bösen Zeit, wenn mich die Missetat meiner Verfolger umringt?

7 Sie verlassen sich auf ihr Vermögen und prahlen mit ihrem großen Reichtum.

8 Und doch kann kein Bruder den andern erlösen; er vermag Gott das Lösegeld nicht zu geben!

9 Zu teuer ist die Erlösung ihrer Seelen, so daß er auf ewig davon abstehen muß!

10 Oder sollte er immerdar leben und die Grube nicht sehen?

11 Doch, er wird sie sehen! Die Weisen müssen sterben, die Toren und Narren kommen miteinander um und müssen ihr Vermögen andern überlassen.

12 Das Grab ist ihr ewiges Haus, ihre Wohnung für und für, wenn sie auch nach ihren Namen Länder benannt haben.

13 Aber der Mensch bleibt nicht lange in seinem Glanz; er gleicht dem Vieh, das umgebracht wird.

14 Dieser ihr Weg ist ihre Torheit, und doch haben ihre Nachkommen Wohlgefallen an ihren Worten. (Pause.)

15 Herdenweise sinken sie ins Totenreich hinab, der Tod weidet sie, und die Redlichen werden am Morgen über sie herrschen. Ihre Gestalt ist zum Vergehen bestimmt, das Totenreich zu ihrer Wohnung.

16 Aber Gott wird meine Seele aus der Gewalt des Totenreiches erlösen; denn er wird mich annehmen! (Pause.)

17 Fürchte dich nicht, wenn einer reich wird, wenn die Ehre seines Hauses groß wird;

18 denn bei seinem Tod nimmt er das alles nicht mit, seine Ehre fährt ihm nicht nach!

19 Denn man preist ihn glücklich, solange er lebt (und man lobt dich, wenn es dir gut geht),

20 bis auch er eingehen wird zum Geschlecht seiner Väter, die in Ewigkeit das Licht nicht sehen.

21 Der Mensch im Glanz, doch ohne Verstand, ist gleich dem Vieh, das umgebracht wird!