1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
2 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.
3 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
4 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.
5 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.
6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:
7 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
8 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!
10 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
11 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
12 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.
13 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.
14 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!
15 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.
16 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
17 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
1 Dem Vorsänger. Auf der Gittit. Von Asaph.
2 Jubelt Gott, der unsre Stärke ist, jauchzet dem Gott Jakobs!
3 Stimmt ein Lied an und nehmt die Pauke zur Hand, die liebliche Harfe mit dem Psalter!
4 Blaset am Neumond die Posaune, am Vollmond, unserm festlichen Tag!
5 Denn das ist Israels Pflicht; der Gott Jakobs hat ein Anrecht darauf.
6 Er verordnete es zum Zeugnis in Joseph, als er auszog wider Ägypten.
7 Eine Sprache, die ich nicht kannte, hörte ich: »Ich habe die Last von seiner Schulter genommen, seine Hände sind des Tragkorbes los geworden.
8 Da du mich anriefst in der Not, errettete ich dich; ich antwortete dir mit geheimnisvoller Donnerstimme und prüfte dich am Haderwasser. (Pause.)
9 Höre, mein Volk, ich will dich ermahnen; Israel, wenn du mir doch Gehör schenken wolltest!
10 Kein fremder Gott soll unter dir sein, und einen unbekannten Gott bete nicht an!
11 Ich bin der HERR, dein Gott, der dich aus Ägyptenland heraufgeführt hat. Tue deinen Mund weit auf, so will ich ihn füllen!
12 Aber mein Volk hat meiner Stimme nicht gehorcht, und Israel wollte nichts von mir.
13 Da überließ ich sie der Verstocktheit ihres Herzens, daß sie wandelten nach ihrem eigenen Rat.
14 Wollte mein Volk mir gehorchen und Israel in meinen Wegen wandeln,
15 wie leicht könnte ich ihre Feinde demütigen und meine Hand gegen ihre Widersacher wenden!
16 Die den HERRN hassen, müßten ihm schmeicheln; ihre Zeit aber würde ewiglich währen!
17 Und er würde sie mit dem besten Weizen speisen und mit Honig aus dem Felsen sättigen!«