1 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

2 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

3 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

4 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

5 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

6 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

7 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

8 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

9 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

10 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

11 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

12 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

13 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

14 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

15 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

16 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

17 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

18 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

19 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

20 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

21 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

22 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

23 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

24 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

25 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

26 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

27 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

28 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

1 Ein Psalm Asaphs. Nur gut ist Gott gegen Israel, gegen die, welche reinen Herzens sind.

2 Ich aber hätte schier gestrauchelt mit meinen Füßen, wie leicht hätte ich einen Mißtritt getan!

3 Denn ich beneidete die Übermütigen, als ich den Frieden der Gottlosen sah.

4 Denn sie leiden keine Qual bis zu ihrem Tod, und ihr Leib ist wohlgenährt.

5 Sie werden nicht bemüht wie andere Leute und nicht geschlagen wie andere Menschen.

6 Darum schmücken sie sich stolz und kleiden sich frech.

7 Ihr Gesicht strotzt von Fett, sie bilden sich sehr viel ein.

8 Sie reden höhnisch und boshaft, drohen mit höherer Gewalt.

9 Sie reden, als käme es vom Himmel; ihre Worte haben Geltung auf Erden.

10 Darum wendet sich auch das Volk ihnen zu, und es wird von ihnen viel Wasser aufgesogen.

11 Und sie sagen: »Was merkt Gott? Weiß der Höchste überhaupt etwas?«

12 Siehe, das sind die Gottlosen; denen geht es immer gut, und sie werden reich!

13 Ganz umsonst habe ich mein Herz rein erhalten und meine Hände in Unschuld gewaschen;

14 denn ich bin doch täglich geschlagen worden, und meine Strafe ist alle Morgen da!

15 Wollte ich auch so rechnen, siehe, so würde ich das Geschlecht deiner Kinder verraten.

16 So sann ich denn nach, um dies zu verstehen; aber es schien mir vergebliche Mühe zu sein,

17 bis ich in das Heiligtum Gottes ging und auf ihr Ende merkte.

18 Nur auf schlüpfrigen Boden setzest du sie; du lässest sie fallen, daß sie in Trümmer sinken.

19 Wie geschah das so plötzlich und entsetzlich! Sie gingen unter und nahmen ein Ende mit Schrecken.

20 Wie einen Traum nach dem Erwachen, so wirst du, o Herr, wenn du dich aufmachst, ihr Bild verächtlich machen.

21 Als mein Herz verbittert war und es mir in den Nieren wehe tat,

22 da war ich dumm und verstand nichts; ich benahm mich wie ein Vieh gegen dich.

23 Und doch bleibe ich stets bei dir; du hältst mich bei meiner rechten Hand.

24 Leite mich auch ferner nach deinem Rat und nimm mich hernach mit Ehren auf!

25 Wen habe ich im Himmel? Und dir ziehe ich gar nichts auf Erden vor!

26 Schwinden auch mein Fleisch und mein Herz dahin, so bleibt doch Gott ewiglich meines Herzens Fels und mein Teil.

27 Denn siehe, die fern von dir sind, kommen um; du vertilgst alle, die dir untreu werden.

28 Mir aber ist die Nähe Gottes köstlich; ich habe Gott, den HERRN, zu meiner Zuflucht gemacht, um zu erzählen alle deine Werke.