1 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte.

3 Du som hör bön, till dig kommer allt kött.

4 Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser.

5 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.

6 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran;

7 du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt;

8 du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.

9 De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.

10 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden.

11 Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du.

12 Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma.

13 Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd.

14 Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

1 Dem Vorsänger. Ein Psalm Davids; ein Lied.

2 Du bist es, o Gott, dem Lobgesang gebührt zu Zion, und dem man Gelübde bezahlen soll!

3 Du erhörst Gebet, darum kommt alles Fleisch zu dir!

4 Die Summe der Missetaten ist mir zu schwer geworden; du sühnst unsre Übertretungen.

5 Wohl dem, den du erwählst und zu dir nahen lässest, daß er wohne in deinen Vorhöfen! Laß uns satt werden von den Gütern deines Hauses, deines heiligen Tempels!

6 Du antwortest uns wunderbar in Gerechtigkeit, du Gott unsres Heils, du Zuversicht aller Enden der Erde und der fernsten Meere;

7 der die Berge gründet in seiner Kraft, der mit Macht umgürtet ist;

8 welcher stillt das Brausen des Meeres, das Brausen seiner Wellen und das Toben der Völker,

9 daß die, welche an den Enden wohnen, vor deinen Zeichen sich fürchten; die äußersten Länder gegen Morgen und Abend machst du jubeln.

10 Du suchst das Land heim und wässerst es und machst es sehr reich; Gottes Brunnen hat Wassers die Fülle. Du bereitest ihr Korn, denn also bereitest du das Land zu;

11 du tränkst seine Furchen, feuchtest seine Schollen; mit Regenschauern machst du es weich und segnest sein Gewächs.

12 Du krönst das Jahr mit deinem Gut, und deine Fußstapfen triefen von Fett.

13 Es triefen die Oasen der Wüste, und mit Jubel gürten sich die Hügel.

14 Wie sich die Weiden mit Schafen kleiden, so bedecken sich die Täler mit Korn, daß man jauchzt und singt.