1 And Zophar the Naamathite answered and said,
2 Therefore do my thoughts give me an answer, and for this is my haste within me.
3 I hear a reproof putting me to shame; and {my} spirit answereth me by mine understanding.
4 Knowest thou {not} this, that of old, since man was placed upon earth,
5 The exultation of the wicked is short, and the joy of the ungodly man but for a moment?
6 Though his height mount up to the heavens, and his head reach unto the clouds,
7 Like his own dung doth he perish for ever; they which have seen him shall say, Where is he?
8 He flieth away as a dream, and is not found; and is chased away as a vision of the night.
9 The eye which saw him shall {see him} not again; and his place beholdeth him no more.
10 His children shall seek the favour of the poor, and his hands restore his wealth.
11 His bones were full of his youthful strength; but it shall lie down with him in the dust.
12 Though wickedness be sweet in his mouth {and} he hide it under his tongue,
13 {Though} he spare it, and forsake it not, but keep it within his mouth,
14 His food is turned in his bowels; it is the gall of asps within him.
15 He hath swallowed down riches, but he shall vomit them up again: *God shall cast them out of his belly.
16 He shall suck the poison of asps; the viper's tongue shall kill him.
17 He shall not see streams, rivers, brooks of honey and butter.
18 That which he laboured for shall he restore, and not swallow down; its restitution shall be according to the value, and he shall not rejoice {therein}.
19 For he hath oppressed, hath forsaken the poor; he hath violently taken away a house that he did not build.
20 Because he knew no rest in his craving, he shall save nought of what he most desired.
21 Nothing escaped his greediness; therefore his prosperity shall not endure.
22 In the fulness of his sufficiency he shall be in straits; every hand of the wretched shall come upon him.
23 It shall be that, to fill his belly, he will cast his fierce anger upon him, and will rain it upon him into his flesh.
24 If he have fled from the iron weapon, the bow of brass shall strike him through.
25 He draweth it forth; it cometh out of his body, and the glittering point out of his gall: terrors are upon him.
26 All darkness is laid up for his treasures: a fire not blown shall devour him; it shall feed upon what is left in his tent.
27 The heavens shall reveal his iniquity, and the earth shall rise up against him.
28 The increase of his house shall depart, flowing away in the day of his anger.
29 This is the portion of the wicked man from God, and the heritage appointed to him by *God.
1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.