1 And Job answered and said,

2 How hast thou helped the powerless; how saved the arm that is without strength!

3 How hast thou counselled him that hath no wisdom, and abundantly declared the thing as it is!

4 For whom hast thou uttered words? and whose spirit came from thee?

5 The shades tremble beneath the waters and the inhabitants thereof;

6 Sheol is naked before him, and destruction hath no covering.

7 He stretcheth out the north over empty space, he hangeth the earth upon nothing;

8 He bindeth up the waters in his thick clouds, and the cloud is not rent under them.

9 He covereth the face of his throne, he spreadeth his cloud upon it.

10 He hath traced a fixed circle over the waters, unto the confines of light and darkness.

11 The pillars of the heavens tremble and are astonished at his rebuke.

12 He stirreth up the sea by his power, and by his understanding he smiteth through Rahab.

13 By his Spirit the heavens are adorned; his hand hath formed the fleeing serpent.

14 Lo, these are the borders of his ways; but what a whisper of a word do we hear of him! And the thunder of his power, who can understand?

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?