1 My soul is weary of my life: I will give free course to my complaint; I will speak in the bitterness of my soul.

2 I will say unto +God, Do not condemn me; shew me wherefore thou strivest with me.

3 Doth it please thee to oppress, that thou shouldest despise the work of thy hands, and shine upon the counsel of the wicked?

4 Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?

5 Are thy days as the days of a mortal? are thy years as a man's days,

6 That thou searchest after mine iniquity, and inquirest into my sin;

7 Since thou knowest that I am not wicked, and that there is none that delivereth out of thy hand?

8 Thy hands have bound me together and made me as one, round about; yet dost thou swallow me up!

9 Remember, I beseech thee, that thou hast made me as clay, and wilt bring me into dust again.

10 Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?

11 Thou hast clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews;

12 Thou hast granted me life and favour, and thy care hath preserved my spirit;

13 And these things didst thou hide in thy heart; I know that this was with thee.

14 If I sinned, thou wouldest mark me, and thou wouldest not acquit me of mine iniquity.

15 If I were wicked, woe unto me! and righteous, I will not lift up my head, being {so} full of shame, and beholding mine affliction; -

16 And it increaseth: thou huntest me as a fierce lion; and ever again thou shewest thy marvellous power upon me.

17 Thou renewest thy witnesses before me and increasest thy displeasure against me; successions {of evil} and a time of toil are with me.

18 And wherefore didst thou bring me forth out of the womb? I had expired, and no eye had seen me.

19 I should be as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.

20 Are not my days few? cease then and let me alone, that I may revive a little,

21 Before I go, and never to return, -to the land of darkness and the shadow of death;

22 A land of gloom, as darkness itself; of the shadow of death, without any order, where the light is as thick darkness.

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.